Jag tänkte skriva om en kollega, vi kan kalla honom Fredrik Magnusson. En gång i tiden skrev han om pop i GA. Nu är det han som ser till att det jag och andra skriver hamnar på rätt plats i (pappers)tidningen.
Han har alltså läst det här innan publicering, så i den meningen är det ingen regelrätt ärekränkning.
Men, så här är det. Fredrik tycker det mesta av det som kan kallas populärmusik är kass. Beatles, till exempel. Överskattat i hans värld.
Tacka vet han frijazz och muggig hiphop. Berättar jag vad jag lyssnar på skakar han på huvudet och säger ”väx upp!” fast jag är flera år äldre.
När Abba plötsligt, efter 40 år, gav ut ny briljant musik blev han närmast förbannad.
För att det gavs ut. Och för att jag tyckte om den.
…jo, han är lite kategorisk men ibland rätt snäll ändå.
…dock undrar jag hur förstörd hans vecka ska bli nu när det kommer ett helt nytt och tidigare oväntat Abba-album. Det kommer att pratas, analyseras, spelas. För min del kommer det att bli en glädjetur genom såväl nu som då.
Abba var stort i mitt liv. Då, i slutet på 70-talet, skulle plattorna stå längst bak i skivbacken, åtminstone när man var en grabb i övre tonåren, som jag var.
Tufft var det inte. Då skulle det lyssnas på Status Quo och sedan punk.
Det gjorde jag väl, det också, men mer lyssnade jag på Abba. Deras ”Arrival” är i min värld en av de bästa plattorna ever.
Och jag har tidigare berättat om hur starstruck jag blev vid en intervju med Benny Andersson härom året. Nära 40 års erfarenhet av yrket som bortblåst.
Det finns ett inneboende vemod i att Abba ger ut ett helt nytt album kommande fredag. Det kommer Magnusson aldrig att förstå, han har nog med att sucka och skaka på huvudet.
I så många år har de inte existerat som grupp, något nytt var inte att tänka på, ändå har det funnit ett litet hopp. Nu har allt vänts upp och ner.
…för det vi med sannolik säkerhet vet är att det här, ”Voyage”, den nya plattan, verkligen är det sista nya vi får höra.
Det semikolon som man lärt sig leva med blir med ens en punkt.
Jag kommer att lyssna i portioner, det ska få ta tid, jag ska länge ha någonting av det tidlösa kvar. Jag kommer att minnas så mycket jag trodde att jag glömt, en hel epok, jag ska vistas i den känslan.
Samtidigt som det blir ett glatt återhörande blir det som att gå in i en sorgeprocess.
Det finns något vackert även i det, något som Magnusson aldrig kommer att kunna hitta i sin obskyra frijazz.