Det är över nu. Bara framtiden kvar. De här dagarna, veckorna, slänger dottern sin vita mössa mot skyn och var den sedan landar…ja, vem vet.
Så spännande är det, så mycket som väntar där fram i tiden och så många val att göra innan hon når dit.
Eller val, förresten. Nog för att de flesta har en idé men de stora sakerna i livet – var man bor, vad man gör och vem man kommer att leva med – ger sig oftast av en slump.
Likväl som det är glädjens tid att skolan är slut är det en tid av sorg och en efterföljande saknad. Aldrig mer blir livet som det varit under skolåren.
Allting har varit förspänt, nu väntar egna initiativ. Ingenting mer serveras som det tidigare gjort.
Och alla som alltid skulle hålla ihop…nu skingras de. Det vet vi, vi som varit med om det. Vissa vänskapsband består genom alla år, andra luckras upp och blir minnen.
Allting har sin tid, det är så det är.
Först är det bal och kommande fredag springer Wisbygymnasiets studenter ut på Wisby Strands balkong och vinkar åt oss gratulanter, vi som väntar där med blomster och grattis-plakat.
Det kommer att skrikas och tjoas, några av killarna kommer att gasta att skolan varit skit och att nu väntar parkbänken. Så är det alltid.
Och kanhända är det verkligen så, outgrundliga är de vägar livet tar, i ett fingerknäpp kan allting rasa, ödmjukt bör vi förhålla oss till tillvaron som vi känner det.
Men för de allra flesta går det bra, de växer upp till goa fina människor.
Vi som står där nedanför, ja. Med blomster och plakat. Det är änne en brytningstid vi bevittnar och vi, jag, gör det med stolthet.
Så fort det gått, nyss gick hon och jag hand i hand till första klass. Nu har hon sitt eget universum, fullt av hemligheter jag aldrig får veta något om.
Precis som vi som är vuxna nu hade för våra mammor och pappor. Så ska det vara, så måste det vara.
Vi har gjort så gott vi kunnat och med de bästa av avsikter, vi har givit våra unga de verktyg vi tror de behöver.
Mer kan vi inte göra, inte mer än att alltid vara tillgängliga. Aldrig finnas mer än ett telefonsamtal bort den dag de lämnar hemmet, alltid ha en varm famn öppen.
Brorsan slängde sin mössa för tre år sedan, den tog så småningom mark på fastlandet. Famnen är öppen för honom också men nu är det hennes tur. Syrrans, dotterns.
Kanske kommer jag att gråta av stolthet, jo, jag gör nog det. Jag ska krama henne och säga att jag älskar henne och jag ska säga att jag alltid finns där, här, vad som än händer.
Jag ska be henne minnas den här stunden för nu tar ett nytt skede av livet sin början.