Det är strul med avlopp och luft i värmesystemet. Jag hatar problem, jag orkar inte ta tag i dem. Jag vill helst bara lägga mig ner på golvet och ge upp med en gång. Det är väl därför vi inte har haft ett fungerande lyse på nedre toan på flera år utan har en permanent ficklampa där inne. Jag orkar verkligen inte.
Min granne är precis tvärtom. Ingenting är omöjligt för honom. Ibland tror jag att han får energi av problem. Han är växtodlare och har ansvar för en stor maskinpark. Det går inte att lämna in allting som går sönder på verkstad och få det lagat, det finns inte ekonomi till det i lantbruket utan man måste laga det mesta själv. Jag hör honom stå inne i sin verkstad och banka på någon jättestor bult som inte vill lossna, bank bank bank. Några timmar senare är problemet löst och han är ute och kör på åkrarna igen. Jag hade aldrig klarat det.
Sonen kommer in och meddelar uppgivet att han har låst in båda bilnycklarna i sin bil. Jag får liksom panik. Tänker att bilen måste skrotas. Grannen däremot börjar genast klura. Med hjälp av en brädstump, en bit ståltråd och en pekpinne från min lärarexamen 1994 lyckas grannen få upp bildörren på några minuter och sonen kan andas ut.
Därför blev jag så förvånad när jag var på ett kalas i somras och jag hör en sommargotlänning säga:
– Det är till Mien man ringer om man har problem!
Flera andra höll med. Till mig? Då kom jag att tänka på Ulf som har sommarhus här i Hablingbo. Ulf ringde mig en morgon helt ifrån sig:
– Mien, jag har inte sovit på hela natten!
Det visar sig att när Ulf kom med fullastad bil och en 90-årig svärmor i baksätet till sommarhuset kvällen innan så hade han fått punktering:
– Jag har legat hela natten och oroat mig över hur jag ska lösa det här, säger han till mig. Tänk om svärmor blir sjuk och så har jag ingen bil!
Till saken hör att Ulf är både studerad och doktorerad och i sitt yrkesliv har arbetat med att hitta bra platser i Sverige att slutförvara kärnavfall på. Det kan man kalla problemlösning. Men en punktering i Petes kviar blev för mycket. Jag är hos honom på fem minuter, vi skruvar loss däcket och kör upp det på Hemse och sen får Ulf låna en av våra skrotbilar så han kan skjutsa runt på svärmor. Efter det här ses jag som en hjältinna, en mycket handlingskraftig person. Men en punktering? Hur svårt kan det vara? Något lyse på toan har jag dock fortfarande inte.