Den här sommaren blev inte som någon annan. Inga fester i trädgården, inga släktmiddagar och inga konserter att minnas. Med social distansering har sommaren istället inneburit strandhugg på oländiga och sällan besökta platser längs våra 80 mil kust. Ibland har någon kompis hängt med och likt Robinson Crusoe och Fredag har samtal som på en öde ö uppstått ur intet.
Om exempelvis varför en kroppsdel inte anses höra till kroppen. En utdragens tand som måste ersättas med protes kan kosta över 20 000 kronor. För en hand, arm eller ett ben kostar en protes bara patientavgift, plus sjukhusvård. Tänderna har blivit en klassfråga. I munnen tvingas många gå omkring med en glugg mot sin vilja – självklart borde tänder värderas lika mycket som övriga kroppen.
Strandsamtalen i de vajande gräsen i sanden har också handlat om dem som skiljer sig. Om att vara förälder och att leva i nya relationer. En bonusförälder kan i bästa fall vara en enorm tillgång och lyx som alla skiljda föräldrar borde tacka gudarna för. Så är inte alltid fallet. Bonusföräldrar, stå på er och fortsätt att göra ert allra bästa i treenigheten, känn ert värde och hoppas på lite uppskattning.
Samtalen i vinden har även handlat om köer i ett överfullt Visby. Näringsidkarna har nog gjort vad de kunnat, men besökarna har ofta tagit semester även från virus och pandemier. Undantaget, som borde permanentas alla somrar, är Systembolaget. En morgon cyklade jag dit tio minuter innan de öppnade, eftersom jag misstänkte att det skulle vara mycket folk. Redan då ringlade kön lång. Men döm om min förvåning, med vakternas hjälp var snart alla kunderna glada och nöjda ute på gatan igen. Självklart bör köer fortsätta att vara utanför butikerna. Då kan alla handla i lugn och ro och personalen slippa stressen på en överfull arbetsplats.
På måndag är de allra flesta tillbaka i selen på jobbet igen, så också jag. En del jobbar fortfarande hemifrån och vi tvingas alla att fortsätta kalkylera med coronavirus och risker. Jag är urtrött på att behöva betrakta vänner och andra spännande människor som smittorisker. Men så ser resten av året ut. Jag gör listor för att muntra upp mig med, på bra-att-göra saker som kan förgylla min höst: Hyra hem ett musteri för att musta vår egen äppelmust och snickra på huset och måla fönster – det senare ett ständigt dåligt samvete som kan botas under en pandemi.