Skulle egentligen ha handlat om Kanelbullens dag, bästa TV-programmet (Svenska Nyheter) samt det tårdrypande tjatet i massmedia, om just tårar. Men en hastigt påkommen Fåröresa satte käppar i hjulen. Yngste ätteläggen, Janne, tyckte jag kunde ta mig norrut så att han fick visa sina svärföräldrars (Leif och Birgit) nybygga hus. Kaffe och smörgås skulle finnas framdukat och följas av guidad tur, först i huset och sedan runt ön. Vem kan tacka nej? Inte jag inte som varit på Fårö bara tre gånger tidigare.
Första gången handlade besöket om ett träningsläger med Barlingbo IF. Vi var ett gäng grabbar som skulle trimmas på fotbollsplanen vid Sudersand. Fick inte vara med så länge. Redan första träningspasset fick jag en vass armbåge rakt över munnen. Tungan befann sig olyckligtvis mellan armbåge och undre tandraden. Det blev att blödande kasta sig i bilen och dra iväg för broderi på Visby lasarett.
En annan gång i följe med Henrik Radhe som skulle göra ett reportage om världens näst finaste badstrand. I konkurrens med världens alla sköna badstränder hade silvermedaljen hamnat på Fårö. Sudersand, nästa bäst i världen! Endast slagen på mållinjen av Wikki beach på Hawaii. Han var eld och lågor inför uppgiften. Jag anser att Henrik Radhe är en av landets absolut bästa fotografer. Han har den sällsynta förmågan att alltid kunna förmedla något adekvat i sina bilder. Något man sällan kommit på själv, men som är klart som korvspad när man ser resultatet. GA-fotografen har gett den gamla klyschan ”en bild säger med än tusen ord” ett ansikte.
Men nu skulle han sättas på prov. Undrade i mitt stilla sinne hur han skulle få till en sjyst bild på världens nästa finaste badstrand en kulen höstdag. Totalt avfolkad låg den. Inte ens en punkterad badboll så långt ögat kunde nå. Men han lät sig ikke nedslås. Raggade snabbt fram en äldre man och en solstol bland, som jag trodde, de helt övergivna stugorna. Glad påpälsad gubbe på solstol i strandskvalpet. Ja varför inte, så kan man illustrera världstvåan när turisterna åkt hem. Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg.
Efter en tillbakablick i mitt ofullständiga minne så finner jag det tredje tidigare Fåröbesöket. Det handlade om ett barndop. Barnbarnet Vincent skulle bli Guds barn och mottas av församlingen i den svenska kyrkan. Vilket skedde i Fårö kyrka. Rådande snöstorm gjorde den resan extra pirrig.