“You are the one, I was the one” sjunger Neil Tennant på Pet Shop Boys nya skiva och den där frasen gör ont i hela kroppen.
Du är den ende, jag var den ende.
Så mycket smärta som ligger bakom de där åtta orden. Att vara ett vi men sedan inte vara det längre, när något gått sönder, när allt gått förlorat.
En smärta de flesta av oss upplevt, som får oss att gå i däck för stunden, då när hela världsdelsplattor flyttas, för att så småningom också, i de flesta fall, resa oss igen.
Jag skriver om musik i dag, jag kunde skrivit om något annat. Jag kunde skrivit om hur skört allting är. Ett blodkärl som brister, ett oförsiktigt steg ut i gatan, någon som hostar alldeles för nära och ingenting är längre som förut.
Jag kunde ägnat några rader åt de påhopp vi inom (gammal)media ständigt får utstå, att vi är omdömeslösa, sensationslystna, ohederliga och bluffmakare i största allmänhet, vevande rallarsvingar av pöbeln så det skummar i pissrännan vilket med tiden tär och dränerar även den med de ärligaste av uppsåt.
Men jag struntar i det för jag går mest och nynnar på Pet Shop Boys elektroniska och atmosfäriska pop. Tack och lov för den.
Pet Shop Boys är för mig för evigt förknippat med någon som det kunnat bli något med, en fling från förr som jag minns med ett stråk av melankoli.
Det var på 90-talet, vi sov hos varandra några gånger, jag längtar inte dit, det är bra som det är nu, allt man varit med om finns kvar, de tillhör mitt soundtrack från de åren.
Pet Shop Boys har många titlar som berättar om livet, som ”You only tell me you love me when you´re drunk” och ”What have I done to deserve this”.
Men bäst just nu är ”You are the one, I was the one”.
En strof som till min stora besvikelse vid närmare efterforskning visar sig lyda ”You are the one I want, the one”. Du är den enda jag vill ha, den enda. Och då blev det med ens till pekoral, närmast.
Så jag väljer att tänka att Neil Tennant sjunger det jag först uppfattade. För att det rymmer en hel berättelse av längtan, besvikelse, sorg, av uppbrott, att lämnas i förtvivlan.
Det är när man hör, går, gör fel som de stora världarna öppnar sig, som romaner är de, som hela bibliotek.
Som Tranströmer så rytmiskt och sant formulerade det: "Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse".
Som post-it-lapparna. Spencer Silver skulle tillverka ett superlim, misslyckades grovt och skapade istället ett lätt borttagbart klister. Men det var förstås en utvikning.