Så blev det år 2018 och en förskola i Sverige förbjöd barnen att leka krig. I Frankrike infördes totalförbud mot mobiler under skoltid. Själv släppte jag tyglarna helt och lutade mig tillbaka.
Eller inte. Inte alltför sällan känner jag mig mer som en polis än som en mamma. Inte alltför sällan drömmer jag mig tillbaka till det ljuva nittiotalet då vi barn fick göra nästan vad vi ville. Näsudden var lite som Mattisskogen faktiskt. OCH SÅ AKTAR NI ER FÖR PISSBRUNNEN skrek våra föräldrar när vi gav oss av ut i skog och mark för att leka.
Jag tänker att föräldrars ökade oro i dag jämfört med föräldrars inställning till barnsäkerhet förr i tiden, är ett tecken på att barn som grupp har fått höjd status, vilket även forskningen visar. Det är även tecken på att samhället blivit rikare, när vi har tid att tänka kring och oroa oss för barnen. Mina föräldrar jobbade ju jämt. Ständigt upptagna med sysslor på gården. Att vi sysselsatte oss under tiden var liksom en nödvändighet. Numera har vi tid att oroa oss.
Och som vi oroar oss, ivrigt påhejade av forskare och myndigheter som vill att vi begränsar skärmtid, sockerintag samt även reglerar barnens kulturintag. Jag är hård på alla punkter utom en, den kommer jag till senare.
Förutom pissbrunnen kan jag inte minnas en enda annan regel jag hade som barn, förutom att man skulle vara snäll. Mina barn däremot får bara äta sötsaker på lördagen, i begränsad mängd. Därtill finns pressen om hemlagad, närodlad och ekologisk mat. Gärna vegetarisk! Vi har skärmtider och med jämna mellanrum skärmfria dagar eller veckor. Jag tvingar dem att gå en promenad varje dag, stressad av alla larmrapporter om barnfetma och barns ohälsa. Jag säger nej trehundra gånger varje dag. Och jag tjatar. De måste ta bort tallrikarna. Tömma och fylla diskmaskinen ibland. Städa sina rum. Hålla ordning på sina saker. Ringa när de är hos kompisar. Inte chatta med främlingar. Aldrig lämna ut nummer eller adress eller bild på internet. Sköta sig i skolan. Aldrig vara den som slår först. Göra sina läxor. Packa sina gympakläder. Röra på sina kroppar. Åh. Vad jag saknar mitt Näsudden ibland.
Bara på ett plan är jag helt gränslös. Jag lägger mig aldrig i vad mina barn leker och jag censurerar aldrig kultur. De får leka med leksaksvapen, de får bygga vapen, de får leka krig och de får lyssna på låtar med vilka ord och meningar som helst. Låtar med uppmaningen att slå någon hårt i ansiktet och låtar som heter ”Bloody motherfucking asshole” och just det ja. De får svära också, hemma. De får inte använda rasistiska eller homo- eller transfoba ord. Ej heller könsord. Men de får säga helvete om de behöver. På något plan måste mamman få slappna av lite.
jenny_thomasson@hotmail.com