Jag har vältrat mig i engelsk fotboll från 70-talet i veckan. Hittade serien ”Match of the 70s” på Youtube, riktigt godis för en som hade ”Tipsextra” i tv som en av veckans höjdpunkter.
Numera bryr jag mig sparsamt om fotboll. Det kan vara kul att ta en korv på en gärsgårdsmatch men de stora ligorna är utan själ. Botoxplaner, miljardlöner, glaslirare och till synes noll klubbkänsla.
Tacka vet jag polisongerna i tv under uppväxtens lördagar, lervällingen framför mål på arenor som S:t James' Park, Elland Road och Stamford Bridge. Och leran, förresten! Som mamma förfasade sig över Leeds helvita matchdräkt som ju blev så smutsig!
Jag har skrivit om ”Tipsextra” i den här spalten förr, men för den som inte var med då, in the seventies, är det svårförståeligt hur ett tv-program kan etsa sig in så starkt. Men vid tiden sändes praktiskt taget ingen sport i televisionen mer än dessa matcher på lördagseftermiddagarna under vintern.
Ja, Stenmarks åk, förstås, då tv-apparater rullades in i klassrummen och riksdagen tog paus.
Men: Leif Larsson, Ingvar Oldsberg, Tomas Simson, Lars-Gunnar Björklund, ja, jag vet, jag har sedan länge tappat samtidsreferenserna, men det är programledarnamn evigt förknippade med dessa eftermiddagar.
Precis som helgmålsringningen från någon liten kyrka någonstans i landet är, den gudstjänst som alltid avlöste fotbollen.
Jag hittade alltså av en slump ”Match of the 70s” på Youtube och allting kom tillbaka. Leran, de hårda tagen och de vådliga tacklingarna, de regelrätta slagsmålen, de stentuffa lirare som ännu inte lärt sig ligga i gräset och vifta, de kortkorta shortsen, det långa håret och alltså polisongerna. Som lövbiffar på kinderna.
Jag sträcktittade på de tio avsnitten, ett per 70-talsår, tidens musik och kamrater som George Best, Alan Ball, Bobby Charlton, Francis Lee och Peter Bonetti. Alla utan reklam på tröjorna och ännu långt till oljestaternas miljardrullning.
...och bara att höra publiksorlet igen, en annan klang än kring dagens tv-matcher, jo, så måste det vara. Många gånger slumrade jag tämligen bakis, när 70 blivit 80 och jag varit ute i fredagsvimlet, till den sövande väggen av publik och väcktes av när Staffan Lindeborg ropade att någon Ipswichare knoppat in en hörna.
Den där brittiska serien väckte något varmt i mitt inre. Melankoli över en tid och ett intresse som inte längre finns. ”Tipsextra” sändes i svensk tv från 1969 till 1995.