Jag gick to the big burgerchain för första gången på väldigt länge och möttes där av stora bildskärmar där jag uppmanades att beställa min mat, ingen stod bakom disken och väntade som sist jag var där, jamen tryck där då! sa dottern och jag stod som ett fån och sa vadå? och istället fick hon trycka in min beställning och jag försökte hänga med hur hon gjorde men det gick för fort och sedan var det dags att betala, var sticker jag in kortet? undrade jag, mehh! sa hon, du kan ju blippa och då gjorde jag det och så plötsligt stod vår mat på en bricka.
Jag tänker att hade jag inte haft henne med mig hade jag stått kvar där än, fattade ingenting.
Det är ju så, stundtals fattar jag verkligen noll, jag blir väl som min pappa var, långsam, rätt trögtänkt, om än ganska skarp och han fick tid på sig.
Och det håller inte, ska man hänga med måste…
VÄNTA: Allting uppdateras. ALLTING. Omstart.
…man hänga med.
Jag var på banken, det var lånen, det var tre år eller fem år eller tio år eller inga år alla, bara månader och det var olika procent och det var en tiondel upp och en tiondel ner vilket inte var vilka decimaler som helst utan i själva verket betydde tusenlappar, eller lappar förresten, det är länge sedan jag såg en fysisk tusenlapp, och det där skulle man då bestämma sig för, blunda och peka tänkte jag för siffermänniska har jag aldrig varit, så jag sa att jag tar den och den och den som vid Fogelbergs kiosk när jag var liten och köpte två sockerbitar, tre sega råttor och fem S-märken, det kändes så, där på banken. Jag fattade ingenting.
Mer: På jobbet kopplas vi samman i den ena digitala gruppen efter den andra och jag tänker att mycket görs bara för att det kan göras och stundom sker utbildning i något nytt digitalt system eller verktyg och för oss som gör en produkt på svenska används följdriktigt begrepp som outscreen, fillrate, playlistplayer, viewability, contentprovider och viewthroughrate och där sitter jag som ett övervintrat fån och drömmer om blystift och kautschuk. Åtminstone en fax. Fattar ibland ingenting.
Och kvadreringsreglerna, sådant studeras för närvarande i en skolbok nära mig. Minns med fasa mina egna mattelektioner, det krävdes stödundervisning till slut. ”Kan du hjälpa mig?”. Jag försökte, men nej, i min värld räknar man med siffror.
Men jag sörjer inte, på sätt och vis är det rätt skönt, det ger en inre frid att sparsamt begripa.
Nu ska jag börja fundera på saker jag faktiskt förstår. Återkommer.