Tänk dig ett land som står inför omvälvande förändringar och krävande utmaningar. Tänk dig vidare att landets ”mittenpartier” är marginaliserade och att polariseringen är oförsonlig: Ingen fråga är för liten att blåsa till politisk strid för med hätska angrepp.
Tänk dig ett regeringsparti som i grund och botten har stolta ideal om en utvecklad och fördjupad demokrati, jämlikhet, solidaritet och ett gediget välfärdsprogram. Samma parti har dock förtvivlat svårt att förverkliga dessa ideal på grund av dels räddhågsenhet och ideologisk villrådighet, dels ständiga brandkårsutryckningar för att släcka såväl riktiga som påhittade bränder. Det befinner sig ständigt på defensiven för att försvara såväl egna som andras misstag.
Lägg till detta en ”finhöger” som med försiktiga steg förflyttar sig högerut och som i det tysta gör sitt bästa för att undergräva demokratiska välfärdsideal och sätta krokben för framsynta reformer samt en ”fulhöger” som bullrar och slamrar med lättköpt populism. ”Finhögern” och ”fulhögern” föraktar i grund och botten varandra, men inser samtidigt att ömsesidigt ryggkliande (mest i smyg) kan ge dem (inte landet) framgångar. ”Finhögern” har pengarna och ”fulhögern” har slagskämparna. En bra kombo att använda för att ”rädda nationen” från ”degenererade utlänningar” och andra ”opålitliga element”.
Det beskrivna landet föddes genom en revolution 1918-19 och kallas för Weimarrepubliken och bestod till 1933 då det i ”demokratisk ordning” avlöstes av nazidiktaturen. En diktatur som aldrig hade uppstått utan det borgerliga etablissemangets välkomnande stöd. Tongångarna och åsikterna i Berlins fina salonger, mer än i Münchens ölhallar, var nazismens förutsättning.
Den amerikanska historieprofessorn Eric D. Weitz skildrar i Weimartyskland – löfte och tragedi detta på ett inträngande och övertygande sätt. Weimarrepubliken beskrivs oftast i termer av kaos, katastrof och handlingsförlamning. Men där fanns också markanta inslag av vital kreativitet, fördjupad demokrati, progressiv välfärdssyn och storslagna framtidsförhoppningar. Men de reaktionära motkrafterna satte effektivt käppar i hjulet. Och resultatet – det tredje riket – är skrämmande välkänt.
Så långt europeisk 1920-talshistoria. Några paralleller finns väl inte i 2020-talets Europa. I t.ex. Sverige finns det väl inte någon ”finhöger” och ”fulhöger” som börjar hitta varandra. Tack och lov för det – eller hur?