Jag tänker att fram till hundra kan man ju ha kalas, även om föremålet för uppvaktningen inte närvarar.
Pappa i sin himmel kunde blivit hundra i fjol, då firades det hemma med tända ljus och Napoleon-bakelse. Han var mycket för godsaker, far.
I veckan är det mamma som kunde blivit lika gammal, de var lite till åren, mor och far, när jag kom till dem.
Hundra. Jag kommer att tända ljus då också och så kommer vi att prata om farmor. Barnen som var barn när hon gick ur tiden det år hon fyllde nittio är ungdomar nu, men med minnen kvar.
Dottern bär ibland hennes smycken.
Jag tänker ofta på mor. Inte med sorg eller saknad, bara på hur hon var. En vän människa och otroligt vacker. Det såg jag förstås inte då.
Men när jag ser foton från ungdomen förstår jag att pappa lade på ett kol!
Hon blev dement på slutet, det har jag skrivit om tidigare. Försvann in i sin värld, trodde det var hennes barndoms gata som löpte utanför demensboendet, trots att den i verkligheten låg femton mil bort.
Jag minns när jag berättade för henne att pappa gått ur tiden. Han lämnade livet som vi känner de på ett äldreboende några hundra meter därifrån.
Pappa finns inte längre, sade jag.
Mor stannade upp, satt tyst länge, orörlig. "Man tror livet är långt", sade hon. "Men det är det inte, livet är kort".
Jag försöker ta det till mig, att det är just kort. Men det är svårt att förstå för en som är mitt i det, om än på andra sidan zenit.
Sedan sa mamma att jag skulle ta för mig av kakorna och berättade att pappa snart kommer, han är bara lite sen från jobbet.
Jag ska skicka ett meddelande till min kusin i Östergötland och påminna om hundraårsfesten. Vi har återknutet en viss kontakt. I flera år låg den nere av just ingen anledning alls. Ibland blir det bara så.
Mest för att dagar blir veckor blir år, och man tänker att det kan vi göra sedan, en annan gång, ses, höras.
Men så tunnas släktleden ut och det uppenbara blir uppenbart, det som ska göras ska göras medan tiden ännu är.
Så vi hörs då och då, något sms, ringer ibland, ses om sommaren, det är fint, min mor och hans far var syskon som tyckte om varandra mycket.
Jag minns att han luktade grogg och cigaretter och att hans hjärta var rött av kärlek och hjälpsamhet, att han aldrig hade långt till varken skratt eller bus.
Så mamma, kram på hundraårsdagen. Och som jag en gång skrev på en lapp när jag var liten, som du tog tillvara, som jag hittat:
”Ta dig lite mjölk och lite morot när du kommer hem. Ring till Peter om du vill prata med mig. Hej då”.