Jag stiger upp tidigt på morgnarna nu, långt tidigare än jag behöver för att hinna till jobbet i tid. Tar en rask promenad på trekvart eller så.
Som runstreak, fast walkstreak. Varje dag, har gjort ett bra tag nu. Skönt. Gillar att stiga upp i ottan, har alltid gjort.
Jag finner det ytterst märkligt hur jag under så många yrkesår arbetade sena kvällar och ett tag en bit inpå nätterna. Jag som är så kvällstrött, somnar vid vilket tv-program som helst.
Hur kunde jag sitta och göra tidning när det närmade sig midnatt! Obegripligt. Så dags har min hjärna allt som oftast slammat igen.
Nej, piggast är jag i tidig otta. Att gå genom staden när staden vaknar är extraordinärt. Allt ses på annat sätt, inget buller, inget bång, några taxibilar, några hundrastare, en och annan morgonjoggare och andra vandrare.
Så dags är det vi som är vi.
Att sedan komma in, dra på kaffet, dricka det svart och hett och ändå ha tid kvar att låta tankarna löpa, sitta i soffan, låta bli att läsa media. Stopp och belägg, verkligen, ingen ny information…
…bara vistas i den egna inre världen. Inget Nato, ingen nedmontering, ingen polarisering, bara...vara.
När barnen var små var det annat. Väckning, frukost, tänder att borsta, overaller att krångla med.
Men bortom den tiden, vilken kan vara nog så tom – hallå ungdomar, tänk på er gamla pappa ibland – finns en annan tid.
Och om morgonen är den som allra bäst.
Jag har alltid gillat tiden innan något händer mer än när det faktiskt händer. Jag menar, att planera en resa, fantisera om vad som ska ses, besökas, upplevas…aldrig blir det bättre än då. Att ha saker framför sig. Vänta, längta.
…för väl framme än Notre Dame täcks av byggnadsställningar, vägarna avspärrade, tåget för tidigt, flyget för sent, maten kall, folk idioter som dessutom går i bredd (där också!).
Gryningens färger, att gå längs vattnet när horisonten åter kan anas, då stjärnorna bleknar och fartygens lanternor likaså, Lotsbacken upp mot en morgonröd himmel…lukten av nybakat bröd, fler och fler i rörelse, en hon som ger sin han en morgonpuss, en motor som startar, en cyklande cyklist.
Dagen breder ut sig som en världsdelskarta, allting ännu möjligt, en ny lott i handen, ännu inga rep dragna i vardagens vasalopp.
Försöker komma ihåg när jag började dricka kaffe. Kanske högstadiet? Nej, minns inte. Men:
Det heta morgonkaffet i tystnad, svart, det första kaffet bättre än allt annat kaffe.