Frågan är vad jag egentligen är värd. En femma? En sexa kanske? Rent av en sjua?
Ja, det beror ju på skalan, förstås. På en tio-skala är en sjua helt okej även om jag gärna skulle vilja komma högre, det vill väl alla.
Men om max är hundra…nja.
Jag växte upp på den tid skolbetygen gavs från ett till fem. Jag minns det som ganska bekymmersfritt, men det är klart att det kändes när polaren fick en högre siffra än jag.
Skivor och filmer bedömdes i tidningarna, så mycket mer betygsättande kan jag inte minnas.
I dag är verkligheten en annan. Frågan är om vi, som folk betraktat, håller på att mäta ihjäl oss?
I veckan gav ekonomiprofessorerna Micael Dahlen och Helge Thorbjörnsen ut boken ”Sifferdjur” med undertiteln: ”Hur siffrorna styr våra liv”.
Det är i sanning intressant läsning om hur allt, ALLTING, i dag siffersätts och jämförs. Även det ojämförbara.
”Är du för tjock eller för smal? BMI ger dig svaret. Undrar du hur fysiskt attraktiv du är? Antalet likes på selfies eller swipes på Tinder ger tydlig respons. Är du bättre eller sämre än din kollega? Kolla siffrorna eller jämför skattetabellerna. Bodde grannen på ett finare hotell i somras? Kolla på Tripadvisor” skriver de under rubriken ”Jämförelsehelvetet”.
Dessa ständiga bedömningar som påverkar sjävförtroendet, siffror som tar sig in i våra huvuden och stärker men kanske mest sänker, arvet att reagera på fara sitter djupt i människan.
Många är uppgifterna på hur uteblivna ”gilla” kan förgifta en tonårstid. Ja, inte bara tonåren, även du (och jag!) har väl blivit besviken på uteblivna reaktioner på något sociala medier-inlägg?
Det slår inte mot skeendet som "lades ut", nej, det kan verkligen slå i mellangärdet mot mig som person.
Varför tycker folk så mycket hela tiden? "Jag tycker, alltså finns jag!".
Människan har alltid mätt sig mot andra, det är ett sätt att få referenser. Men så uppfanns datorn, DATAN, och några hade för mycket fritid och började ge möjligheter att mäta, bedöma och betygsätta. Allt.
Och här är vi nu, ett av siffror och tyckande jagat folk som försöker spela oberört. Det ska kraft till att orka stå rakryggad.
Samma vecka som nämnda bok gavs ut införde helagotland.se efter koncernbeslut möjligheten att ge tumme upp, tumme ner, glada och arga gubbar på våra artiklar.
Undrar vad den här texten får för betyg? Är det vad jag skrivit som bedöms? Är det ämnet? Är det jag som person? Och hur ska jag i så fall förhålla mig opåverkad av detta?