Jag hade så klart hört den på radio, tryckt igång den på Spotify vid några tillfällen men aldrig lyssnat på riktigt. Förrän vi, familjen, satt i bilen och körde mot jul. "I still have faith in you". Abba.
...och jag kapitulerade omedelbart, välmående rysningar, så tog mig den sången.
"I still have faith in you, I see it now, through all these years the faith lives on somehow".
Efter alla år finns tilltro, vänskap och den ömsesidiga respekten kvar, på något märkligt sätt gör den det.
Under hösten sammanstrålade vi barndomsvänner för första gången sedan mitten av 80-talet. Några av oss har umgåtts var för sig men tillsammans, alla sex, vi som känt varandra sedan småskolan, hade vi inte setts på snart 40 år.
Och när vi träffades, på Österlen, fortsatte vi på den mening vi inte avslutade senast.
Då var Reagan president, färgerna grälla och Abba hade just, skulle det visa sig, lämnat scenen.
Det var att komma hem, att landa i det trygga. Vi som kände varandras föräldrar, som vet var vi kommer ifrån, vi som delar samma värderingar och därför var, och är, så stor del av varandras liv. Större än vi förmodligen visste.
"Det måste handla om oss" sade Björn. Abba-Björn. Om comebacklåten, 39 år sedan sist. Det gjorde den inte.
Jag lyssnade gång på gång, noggrant på varje ord, hörlurar, jag körde, julen hägrade. Okej då, den handlar om abborna och det de delade. Men den handlar också om mig, Janne, Tomas, Patrik, Magnus och Bengt.
Vi var ju varandra när vi blev till dem vi är.
"Do I have it in me?" sjunger Frida i Björns text, jo, jag vet, mycket engelska här. "I believe it is in there, for I know I hear a bittersweet song, in the memories vi share".
I alla minnen vi delar. Ja, tänk så många minnen vi delar. Aldrig trodde jag att jag skulle känna så starkt. Sjunger hon, kände jag, där nere i Skåne i september, känner det ända hit. Funderingarna fanns på vägen dit, hur skulle det här bli? Fanns det något "vi" så många år senare?
Det fanns det, det vet jag nu. Du också. Abborna också i låtens chorus. "We do have it in us, new spitrt has arrived, the joy and the sorrow, we have a story and it survived". Ja, den överlevde, vår gemensamma historia, än i dag är den relevant och så kan populärmusiken fläta sig in i själva livet.
Ingenting tar fram känslorna starkare än musik.
Jo, jag vet, du måste väl lyssna på den där låten nu, du också.