Den aktuella dokumentärfilmen i SVT om glamrockbandet Tears från Katrineholm är en tidsresa tillbaka till 70-talet.
Det var ett annat Sverige då, proggen stod stark och allt som ens tangerade det kommersiella var fult.
Mitt i denna gråa era klev Tears upp på scen med smink, platå och glammiga refränger.
Jag var ett fan, lyssnade och kollade med stora ögon på bilderna i poptidningarna.
Flera år senare lärde jag känna Matti Vuorinen, basisten med hårnät, sedan han flyttat till Gotland. Har till och med provat hans platåboots.
En föregångare i sin genre, som banade väg för Uggla och The Ark, i ett band som nu fått ett nytt uppsving.
Det ska vi vara medvetna om: Gotland – och nu slår vi oss för bröstet – är ett epicentrum av artister som brutit ny mark inom populärmusiken. Vad det beror på? Vet inte, men faktum kvarstår.
Pugh Rogefeldt förstås, Västeråsaren som blev Lokrume-bo för drygt trettio år sedan, först med rockmusik på svenska i debuten ”Ja, dä ä dä” 1969. Genom hela karriären har han gått sina egna vägar utan att snegla omkring sig.
Hyllad som förebild av många – Lundell, Gessle, Thåström – och invald i Swedish Musik Hall of Fame.
I den klubben är han kollega med Merit Hemmingson, hammondhuldran som bröt ny mark med folkmusik på beat. 70-talstrilogin ”Huvva”, ”Trollskog” och ”Bergtagen” är svenska klassiker. Sedan hon för tio år sedan tog båten till Visby och blev kvar har hennes karriär fått ett nytt lyft.
Redan före Ebba Grön var Fjodor dräng på Gotland men efter bandets upplösning slog han sig ner på ön för gott. Hellvi. Få kan prata bort den påverkan som Ebba från Rågsved hade på den svenska musiklivet, Fjodor såg livsfarlig ut när han vrålade i "Ung och sänkt".
Ainbusk klädde sig i nätstrumpor och läppstift och var feminister trettio år före dagens metoo-debatt. Marie Nilsson Lind skrev utmanande och starka texter: ”Jag är en kvinna och inget jävla skjut!”.
Kanske var det först i samband med dokumentären om Josefin Nilsson 2019 som det stod klart hur högt upp på barrikaderna tjejerna från När faktiskt stod.
Susanne Alfvengren bor för all del inte på Gotland, men henne kan vi inte gå förbi. Hon var trots allt den som etablerade gotländska som sångaccent. I december 1984 sjöng hon ”När vi rör varann” i tv-programmet ”Razzel” och efter det var inget sig likt och nationen hade lärt sig rimma ”fri” med ”di”.
Just nu är en av landets hetaste artister från Gotland, Clara Klingenström, nio veckor i rad etta på Svensktoppen.
Frågan är vilka som tar täten mot framtiden. Det är tufft att vara ung musiker, spelställena på ön är få men förebilderna många. Den som ska gå riktigt långt kan inte snegla åt sidorna.
Det handlar om att skapa sitt alldeles egna uttryck.