27 januari, minnesdagen för Förintelsen. Den får aldrig glömmas, det finns de som glömmer eller väljer att inte se. Högerextremismen vinner mark i Europa. Viktigare än någonsin är det att högtidlighålla dess offer för att åtminstone försöka lära av historien.
Jag har ingen personlig koppling till detta brott mot mänskligheten, men jag har i mitt arbete träffat några av dess överlevande.
Det räcker med att höra deras ord, att se deras tatuerade nummer för att förstå, de få som är kvar. Ett handslag är en länk till historien. Eller mer troligt: Inte förstå någonting alls.
I mitt matbutiken stod jag i kö intill tidningshyllan och räknade till fem glossiga magasin med Andra världskriget på omslaget.
På de flesta tidningar syntes vackra kvinnor, på några var det motorcyklar, men på fem stycken var det alltså naziuniformer och löften om detaljerad beskrivning av särskilda skeenden förra gången folk i Europa skalv av skräck.
Hur lång tid måste det gå efter en katastrof eller ett krig innan det börjar fungera som underhållning?
Jag har sett sevärda dokumentärer på svtplay om det ockuperade Norge, sett flera andra program genom åren; om brittiska bombflygare och om Anne Franks sista dagar till exempel.
Jag läste hennes dagbok under mina mellanstadieår, jag lånade den på biblioteket dit jag ofta gick efter skolan, lyssnade på rockbandet Ekseption i ägglurar och läste Tintin.
Men jag läste Anne Frank också. Vissa bilder ur den bildlösa boken har jag burit med mig sedan dess.
Den som vill kan frossa i detta krig; tv-dokumentärer, tidningar, böcker, filmer. Jag tänker att det är både bra och mindre bra. Som att det övergår från att ha varit verklighet till att endast vara fiktion.
Sorgen är trädens löv som väser tyst i vinden, det obegripliga är sten på sten av rött tegel byggt under det tidiga fyrtiotalet, grymheten är det tunna floret av ben och aska, ondskan är rälsen mot ”den slutliga lösningen”.
Guidens ord i Auschwitz, några år sedan nu: ”Här inne förvarades 800 barn, varje morgon bars ett stort antal ut som inte överlevt natten”.
Och: ”Här är fyrtiotusen par barnskor, här är muggar och tallrikar som föräldrarna tog med till sitt nya liv, här är bilder av flera av fångarna, notera ankomst- och dödsdatum, vissa levde här i år, andra bara några dagar”.
På en svartvit bild i ett av de många tegelhusen i Auschwitz såg jag en pojke, kanske tio, bredvid vad jag tror var hans mamma, han såg lugn ut, lättad efter en lång tågresa, äntligen framme, nu äntligen skulle de få duscha.