Känslosamt förra helgen då kapten Andersson gjorde sin sista match som bas för herrlandslaget i fotboll och hedrandet av de två svenskar som föll offer för terroristdådet i Bryssel tidigare under hösten. Men också fint att se att en av de svenska spelarna, vem det nu var, hade svarta fotbollsskor. Kändes lite retro. De flesta fotbolls- och för all del träningsskor liknar numera rymdskepp.
Gick på bio, det händer inte ofta, Cornelis-dokun ”Somliga går med trasiga skor”, fint, känsligt, sorgligt om en stor konstnär med svarta kanter. Men: Fick prasslande godispapper i örat, en popcornpåse en armlängd bort, pysande Coca-korkar. Vad är det med detta ständiga ätande? Borde insett, stannat hemma, film är inte bäst på bio. Du är en del av någon annans upplevelse.
Nu snöar det, vitt på marken. Nu är den borta.
Längtar till Småland, längtar ofta till Småland. Att gå uppväxtstadens gator, inte flytta dit men gå genom staden i inlandet. Och till sommarhuset på berghällen på kusten. Mitt eget berg och det hus mamma och pappa byggde när jag var ett. Brunt med blå knutar.
Jag hör inte Vaya Con Dios särskilt mycket eller ofta längre. På Masters på 90-talet...ja, jag vet!...men då, bland stopen där, snurrade deras album ”Time Flies” praktiskt taget jämt i spelaren. Om sanningen ska fram: Även jag snurrade där rätt mycket.
Ingvar Carlssons ”I sällskap med döden” är en fin och lågmäld liten bok.
Allt julpynt som sedan länge saluförs i prylbutikerna. Vem köper det? Varför sådan mängd? Hjälpte en kompis att flytta, bar låda på låda med stjärnor och stakar. Har inte alla – de allra flesta – redan tillräckligt med krams?
Skogen så här års, gick i skogen: Bruna ormbunkar, våt mossa, grenar utan löv, hala rötter, tystnad, doften av förmultning, doften av väntan...på nya musöron och gryende grönska. I det eviga loppet.
Har inte sett den omtalade Salming-serien med en av alla Skarsgård i huvudroll. Däremot mycket fina serien Salming-genen på Svt. Mycket idrott, Börje och Bianca, men framför allt en fin skildring av en far och dotter-relation. Se!
Radiosporten dokumentär: ”Dödsloppet i formel 1”. En skildring av den svarta helgen på Imolabanan i april 1994 när två F1-förare dog, bland dem legendaren och brasilianske nationalhjälten Ayrton Senna. Jag satt vid tv:n då, minns det, gick inte sluta titta. Starkt, hemskt. Men efter den helgen förbättrades säkerheten i, som det brukar sägas, formelsportens kungaklass.