Det händer att jag går in i domkyrkan en stund och funderar, tänder ljus för de som inte längre finns bland oss. Alla nära som försvunnit, släktingar och vänner, de flesta äldre, några få betydligt yngre.
Jag ser på gravhällarna i golvet. Jag hade inte reflekterat över dem tidigare, men sedan jag för en tid sedan gjorde ett reportage om dem har de kommit mig närmare.
De inhuggna namnen är en sedan länge bortglömd del av historien, precis som vi som har vår stund på jorden just nu en gång kommer att vara. Vinden och vattnet består, vi människor är utbytbara.
Men då, i sin tid: Kanske mötte de grannen i gränderna och språkades en stund, kanske skålade de på fredagskvällen och tuggade chips. Nej, chips åt de nog inte.
För många tycks det viktigt huruvida man har en tro eller inte, när det kommer till kyrkan. Jag tänker att vad spelar det för roll, för mig är kyrkan en plats för eftertanke och då nöden så kräver står portarna öppna.
Ibland, i kris, behöver vi något annat att hålla i. Som Regina Spektor sjunger i sin fina låt “Laughing with”: "No one laughs at God in a hospital, no one laughs at God in a war, no one laughs at God when their airplane starts to uncontrollably shake".
Där inne under valven har allting hänt, genom århundradena har klockorna gjutit sitt silver över bygden. Det är ett arv att ta vara på och en länk bakåt i tiden.
Många dog av pesten, berättar stenplattorna. Sjukan som härjade till och från i flera hundra år, det är en tanke svår att ta in i corona-tider när vi vill ha lösningen i vändande mejl.
Jag tänker att det inte i första hand handlar om tro. Det handlar om att formulera en plats inom sig själv där sorgen, rädslan, oron och även lyckan och kärleken får utrymme. Där reflektion och tanke får tid att gro och blomma, en slags andlighet, vad vi än lägger i begreppet.
För mig är då tystnaden i en kyrka platsen att landa, mellan de tusen beslut i stort och smått som dagligen måste tas. Det ger känsla av ödmjukhet att vistas i ett rum där människor kommit och gått i hundratals år.
Jag körde sonen till flyget en söndagskväll, det är en månad sedan nu. Han ligger i lumpen, ”vi ses på fredag” sa vi och jag såg honom försvinna in i avgångshallen.
Sedan kom viruset och ställde allt på ända, permissionsförbud, när han kommer nästa gång vet ingen. Många har det mycket värre men jag tänker ändå: Så är det i kriget.
Vi tror oss veta allt, i själva verket vet vi ingenting.