Jag var på idrott. Förr, när jag arbetade som sportjournalist, var jag ofta på match. Det ingick i jobbet. Det finns många pressläktare man minns.
För det var ju så, det var på pressläktaren jag satt, i hockeyhallar, på bandy- och fotbollsarenor. En gång efter en bandymatch skrev jag att det var svårt att följa spelet eftersom det regnade mot glasrutan; ”Det var som en akvarell”.
Då fick jag en utskällning av fotografen som menade att jag nästa gång var hjärtligt välkommen att stå med honom ute i regnet.
Nåväl.
Jag var på match, det var på fastlandet, händer inte så ofta att jag numera går på match men nu gick jag och sonen. Vill höll inte på något av lagen men gick dit ändå för att njuta av crossbollarna på bandyisen.
Vi ställde oss, utan att vi först förstod det, i hemmaklacken.
Det var fruktansvärt. Där, om inte förr, insåg jag att pressläktaren är verklighetsflykt. Vad är det för fel på män i grupp, för det var till allra största delen män.
Jag gjorde några noteringar på vrål och bröl, helt utan filter: ”Din jävla sopa!”. ”Hur kan man va så jävla dålig”. ”Ööööhhhhh va faaaaan”. ”Jävla vedhuggargäng”. Och när en motståndare låg skadad på isen: ”Låt den jäveln ligga!”.
Inte undra på det finns krig i världen.
De få gånger jag går på match numera gör jag det för att det vore kul att uppleva stämningen. Jag ångrar mig varje gång.
Idrott med många åskådare ska upplevas hemma vid tv:n. Helst ensam, en öl, gärna, men inga kollektiva storbilder, inget pubstök. Man slipper trängas, slipper folk som skymmer sikten och spelet kan följas i tystnad utan förståsigpåare som dessutom ska idiotförklara kommentatorerna.
Och framför allt utan halvblinda hemmasupporters, som i ärlighetens namn också peppade det egna laget.
Som den där mannen i klacken som stod en halvmeter framför mig, luktade sprit och skrek just det där om att ”Låt den jäveln ligga”.
Ja, han skrek ”Öööööhhhhh” också. Flera gånger.
Inte nog med det. När han sjöng med i alla ramsor om hur kass motståndarlaget var (det lag som till slut vann överlägset) sjöng han dessutom falskt! En halvton fel.
Sådana som han är den stora anledningen till att jag hellre stannar hemma. Och sådana som han finns överallt.
Mer från supporterläktaren: ”Domarn för helvete!”. "Ut med han!" ”Du är så jävla dålig!”. ”Där kan du sitta din jävla…!”.
Som ni märker: ordförrådet är begränsat! Ungefär som när folk skäller på att inte gatorna snöröjts i, som de tycker, tid.
Till andra halvlek bytte vi till en mer neutral plats och kunde följa matchen utan primaler.
Jag tänker att många av de där människorna har familj, jobb och sociala sammanhang, men så går de på match och förvandlas till grottmänniskor.
Vad är det för fel på dessa flockmän!