De där dubbarna på vinterhjulen, att de verkligen fäster när vägen nyper. Och att hjulen alls sitter fast, att inte bultarna lossnat eller att någon lossat dem när vi inget sett.
Och snön, när vi åker skidor i dalgångarna, att inte snön släpper från bergssidorna och rasar ner i lavinsjok och drar oss med in i evigheten.
Så mycket vi måste lita på för att hålla oss vid liv, så mycket vi lägger i andras händer. Att vattnet i kranen är rent och luften vi andas.
Att hjärtat fortsätter att slå sina slag, att hjärnan håller ihop, att kyrkklockan som ringer inte ringer till just mitt minne.
Alla dessa löften om tystnad, så många hemligheter som bärs där ute på vilka så många liv är byggda. Så mycket som undanhålls, så mycken tillit som krävs för att inte allt ska rämna.
Ett enda förfluget ord och allt kan vara för sent. Så många kedjor som finns med denna enda sköra länk; ett enda löfte som röjs och därefter kaos.
Så skört allting är, så skört.
Den där olyckan, jag kom som första bil efter kraschen. Länge sedan nu, mer än 30 år. Hon skulle alltså varit över 30 nu, den lilla flickan.
Bilden är isande klar ända hit, omtumlande för en som är utan vana. Slukande svart höstkväll, personbilen som kommit över ett krön och kört rakt in i den där långsamma lastbilen som just svängt ut från en p-ficka.
Tystnad, bara förvriden plåt, två blodiga föräldrar med huvudena genom rutan, inga skrik, den lilla bebisen i baksätet.
Sirenerna som så småningom närmade sig, blåljus, människor i chock, mina första hjälpen-kunskaper från scouterna, från lumpen. Än så länge levde hon, just då hade hon bara timmar kvar.
Nästa morgon gick solen upp och världen blev ljus igen för de flesta av oss.
Jag undrar ibland vad som hände med den familjen. Undrar vad som hänt om det var jag som kommit en halvminut tidigare.
Lita på att cykeldäcken håller när allt bär utför, att piloten inte somnar, att den som kör bilen är vid sina sinnen när vi möts på 90-vägen med bara dryga metern mellan oss.
Allt det där, hela tiden, så mycket jag måste lita på, så mycket jag lägger i andras händer för att jag ska kunna fortsätta vara centrum i mitt eget kosmos.
Hjärtat, hjärnan, artärer, kapillärer, det mycel av fina trådar varje människa rymmer, att de korresponderar perfekt i min för mig ogripbara inre yttre rymd.
Ödmjuk står jag inför allt detta.