Tänkte jag skulle inleda med ett fint ord för att verka lite märkvärdig. Så nu gör jag det, nu säger jag det, skriver: Momentum.
Nyupptäckt nattmusik: Bohren & der Club of Gore från Tyskland, svävande saxofon över mörkt ljudlandskap.
En stillsam fest, det var i tonåren, vi gick mot valborgselden sedan, vi var åtta tio stycken, genom stan mot Kvarndammen där brasan skulle tändas, jag tog E i handen, hon hade långt svart hår, hade velat göra det länge, nu gjorde jag det, efter tio meter lösgjorde hon greppet, ingen hade märkt något, men hela min värld rasade samman.
För alla som missat det: Carola lämnar ”Låt oss dansa”.
Jag fick mejl, nej Josa var inte den enda. Jag skrev om det förra veckan, herrlandslaget i fotboll i Visby, 2006, ”Kom upp på rummet och signera våra skivor” och så väntade de näck och redo, de båda toppspelarna när Josefin Nilsson oförberedd öppnade dörren. Beskrivet i "Josas bok". Nej, det var inte enda gången.
Ett av veckans ”gå till jobbet”-album. ”Skjut inte…det är bara jag”. Niklas Strömstedt, 1981. Mycket lyssnat även det, en gång i tiden. Bra skit.
Att gå genom stan, Visby. Min längtan till Småland ligger latent, men att gå genom Visby: Gravarna, muren, domkyrkans torn, Östersjön...ibland måste jag bestämma mig för att verkligen se allt det där. Inte bara låta det passera. Jag skulle vara här två månader, i höst blir det tretti år.
Den där valborgspromenaden, så starkt den sitter minnet.
Mejl alltså från högst trovärdigt håll, apropå förra veckans rader om Josa: ”Det var inte första gången jag hörde om landslaget. Vid ett besök skulle herrarna underhållas och för att få lite damsällskap till en middag bjöds innebandytjejerna i Endres A-lag in. Det blev bordsplacering, varje herre fick en dam till bordet. När middagen var slut och en av tjejerna vänligt förklarade att hon skulle gå hem sa spelaren (en av ”de stora”) att ”Det kan du ju inte, vi ska ju ligga!”.
Nyponsoppa med mandelbiskvier och grädde direkt ur paketet. Barndomsefterrätt.
Vad betyder det egentligen? Momentum? Säkert samma som narrativ. Det vill säga ord med uppnäsa.
Betagande avsnitt i veckan, förresten, i Tomas Andersson Wijs motgångspodd ”Hundåren” med just Niklas Strömstedt som gäst. Så mycket motvind i karriären, så mycket tvivel, 13 pers i Åmål, mes kallad. För mig har Strömstedt alltid varit en vinnare, den tar hem segern som vågar vara mjuk och sårbar.