Någon gång före jul refererade jag till Hanno Rauterberg analys av frihet och tolerans i boken ”Hur fri är konsten?”.
Jag nämnde bland annat hans exempel om en högskola i Berlin som på en husvägg hade en dikt av Eugen Gomringer. Dikten på husväggen utplånades efter ett upprop/uppror 2017. Den ansågs nämligen uttrycka en ”klassisk patriarkal konstsyn” och uppmanade till ”sexuella trakasserier av kvinnor”.
Det var alltså frågan om en kränkande text.
Vad jag inte visste då var att vi har ett ganska färskt svenskt exempel på samma censuriver och med samma grumliga argument.
Det handlar om Konstfacks utställningssal ”Vita havet”; en benämning på ett rum som alltså kränker och/eller provocerar vissa. Namnet anses utgöra en del av en ”rasistisk struktur” och en namnändring skulle bidra till att ”dekolonialisera” den aktuella skolan. Salen skulle i stället kunna döpas till enbart ”Havet”.
Att namnet ”Vita havet” skulle ha någon koppling till rasism eller till kolonialt förtryck måste man antingen vara inbitet korkad för att förstå eller annars lika inbitet korkad för att inte förstå.
Detsamma gäller till exempel namnen ”Röda havet”, ”Svarta havet” eller ”Döda havet”. Vad eller vilka kränks av dessa namn? Jag utgår från att det är jag som är så pass korkad att jag inte förstår det.
Vad jag däremot anser mig förstå är att ”namnrevoltörerna” i ord och handling förespråkar censur och en inskränkning av yttrandefriheten inklusive den konstnärliga friheten. På samma sätt som i Berlin 2017 är man väg att lyckas med att med ett trångsynt och intolerant förhållningssätt censurera något som rimligen inte kan kränka någon med det ringaste mått av känsla och förnuft i behåll.
För övrig är vita människor inte någon egen ”ras”, lika litet som svart, bruna, gula eller röda människor är det. Av rasen människa finns det bara en. Insikten om det är det är väl den enda vettiga antirasistiska ståndpunkten. Vad nu detta skulle ha att göra med namnet på ett rum?
Riktig, äkta frihet måste paras med ett stort mått av tolerans (inklusive begränsningar av den egna friheten). Så skrev jag för några månader sedan och så skriver jag nu. Och då kanske man får stå ut med ett och annat som man inte gillar eller inte instämmer till fullo i.