När våren kommer lyfter silvertärnan från vinterkvarteren i Antarktis, längst ner i söder, och flyger norrut, ända till oss här i uppe i Norden.
Det är en lång flygtur, 2 000 mil.
Vad ser hon där uppifrån när hon seglar över vår jord, över Afrika och sedan Europa?
Ser hon oroshärdarna? Såg hon flyktingströmmarna över Medelhavet? Ser hon dem mot polska gränsen? Vilka tankar har hon om det hon inte kan förstå? Blott människor mänskliga tankar har men vem av oss kan begripa vad som händer här på jorden?
Det sägs om silvertärnan att det är den fågel av alla som flyger längst. Alla dessa mil till sin häckningsplats och sedan lika långt hem igen.
Hur kom hon på det? Att hon skulle flyga tvärs över jorden för att lägga sina två ägg och sedan återvända? Hade det inte varit praktiskt att föda hemma?
Så mycket vi inte förstår. Men det är tur att det finns, det ogripbara, annars skulle verkligheten bli olidlig. Det största straffet vore att veta allt.
Så sprids också vi människor i den nya tiden i en värld som bara krymper. De vi läser om flyr för sina liv med livet som insats.
Jag har också lämnat min stad för en annan, men av fri vilja. Jag for i fred för att jag ville och byggde ett nytt bo på en för mig tidigare okänd plats.
Av en slump sker de betydelsefulla valen i livet för oss som kan välja: var vi ska bo, vad vi ska arbeta med, vem vi ska dela livet med. Plötsligt händer det, sedan är det bara att följa med.
Jag är med i en Facebook-grupp, ett forum för människor som kommer från min stad.
Där bad en gruppmedlem att vi som inte längre bor kvar skulle berätta vart livet fört oss och det blev en hisnande resa: Göteborg, Örebro, Snärle, Haparanda, Madrid, Gällaryd, Kärleken, Södertälje, Visby, Barcelona, Åtvidaberg, Sollefteå, Brisbane, Luleå...och fler platser därtill.
Vissa personer känner jag igen, många är för mig bara namn men gemensamt för oss är att vi här har en länk till det som en gång var hemma. Så starkt är det bandet, så viktigt att ta del av vad som händer där.
Härom året lärde vi oss namnet på en, för många av oss, okänd stad: Aleppo. Nu har vi tvingats lära namn som Butja Charkiv, Mariupol och Borodjanka.
Om det fanns liknande grupper för de som vuxit upp där, vad hade de skrivit för svar? Vart i världen har de flytt(at)?
Hur mycket starkare känns ursprunget för de som tvingats på flykt än för oss som flyttat av fri vilja? Kanske är inte hemma där vi lägger våra hattar? Kanske är silvertärnans instinkt symbolen för människans längtan hem.