Här på tidningsredaktionen är min eftermiddagströtthet omvittnad. Det brukar infinna sig ungefär klockan tre. Då är nästan allting roligt.
Kollegorna ber mig sluta gäspa eller smyger de upp bakom ryggen och undrar vad jag tittar på för filmer på youtube.
Jag tar ofta en stunds vila vid den tiden, så dags duger jag ändå inte till någonting annat. Jag har ju den möjligheten. Kontorsråtta. Jobbar inte i butik eller hänger i knävecken någonstans.
Skulle jag ringa någon för en telefonintervju skulle jag ändå bara fnittra i luren och hur trovärdig är man då?
Filmerna från backen i Risberg är en höjdare. Särskilt den från 2018, den ser jag ofta. I Risberg har Vasaloppsåkarna skidat tre och en halv mil och har över hälften kvar. Många är skakiga i det medlutet.
Det är vansinnigt roligt. Inget – i alla fall få saker – är så roligt som när folk ramlar och snubblar och halkar och faller.
Folk ligger i högar i spåret, fäller och kör in i varandra, blåser ut i djupsnön, gör ofrivilliga kullerbyttor med skidorna på. Slapstick i snö.
Det är en märklig tid, världen är upp och ner, tidigare referenser gäller inte längre på samma sätt som de en gång gjort. Alla har åsikter om allt, med några knapptryck går det att få stöd för vilka villfarelser som helst.
Inget är, kort sagt, som det varit. På gott och ont. Mest ont, så är känslan ibland.
Då krävs det ett skratt emellanåt. Åt folk som drar undan stolen för varandra och busar med pruttkuddar. Folk som fjärtar är roligt. Barnsligt, ja. Men roligt. Och välbehövligt.
Det finns annat också, små filmer av vilka jag ryser av rörelse. Jag brukar se på människor som räddar djur. Det är fint. Man blir blödigare med åren.
Jag brukar titta på Rod Stewart också när han sjunger ”I don´t want to talk about it” i Royal Albert Hall 2004 och har bjudit med sångerskan Amy Belle. Jag vet inget om henne men framträdandet är magiskt.
Leta rätt på den, ge den fyra minuter, se och hör hur hon fångar stunden.
Många fler borde fånga stunden. Ta in det som verkligen händer, det som är nu. NU. Jag också, jag kan vara dålig på det.
Många fångar dock stunden att klaga på andra. Det är tröttsamt och gör mig ledsen, besviken. Alla påhopp och, tycks det, medvetna missförstånd.
Vi lekte visk-leken under småskoleåren. När en mening gått varvet runt var ordalydelsen en helt annan. Det var kul när vi hade kalas. Nu viskleks det både här och där. Ja, du vet hur det är. För du är väl inte en av dem?
Ibland behöver jag bara gömma mig en stund för världen. Då fungerar en vurpa i Risberg och en sång i Royal Albert Hall utmärkt.