Man är rädd för att de ska utgöra en trafikfara eller att någon trädgårdsentusiast ska bli arg. Sedan skäms man och tänker att folk pratar illa om en:
– Nu är Niklassons lamm ute och ränner igen. Tänk att de inte kan hålla ordning på sina djur!
När jag beklagar mig för Hemmansägaren, lammens husse, säger han:
– När? När hade vi lamm på rymmen senast? Det måste vara flera år sedan?
Ja, det är flera år sedan vi hade bekymmer med rymningar. Men jag är ändå stressad över det.
Sommartid går min mobil varm med vänliga människor som ringer mig för att de har sett lösa lamm. Det är precis som om de tror att lamm är mina:
– Hej hej! Vi står här i Eksta och det går några lamm på vägen, vi tänkte att du kanske ville veta det?
Nej, jag vill inte veta det. Jag blir superstressad bara av att folk tror att det är mina. Eller:
– Hej hej! Vi är ute på Östergarnslandet och det går några kor på fel sida om stängslet, kan det vara dina?
Nej. Det är inte mina kor. Jag har aldrig haft kor och ska inte ha heller. Om jag får bestämma. Hemmansägaren är av en annan uppfattning.
Ibland tror jag att folk har kommit så långt ifrån kontakten med lantbruksdjur så när det äntligen händer något blir de alldeles uppspelta. Det har hänt när vi gjort en utryckning för att hämta hem rymlingar, när vi kommer dundrande med vårt stora lammsläp, att vägen har kantats av människor. Gubbar har beväpnat sig med kvistar och barn vinkar. Man känner sig som Jesus när han rider in i Jerusalem, strö palmer, bred ut kläder, ja, ni förstår.
Men man ska inte vara för stöddig heller. I somras ringde dotterns väninna att hon såg en ensam bagge vandra på ett fält i Hablingbo. Jag tänkte genast att det inte kunde vara vår men motvilligt tittade jag ändå på bilderna flickan skickade. Det var Kjell på bilderna, Hemmansägarens avelsbagge som han köpt för dyra pengar. Då blev det fart på mig kan jag säga! Sedan började en hopplös jakt i grönskan. Till slut såg jag min chans att driva in Kjell i ett garage på ett sommarställe.
Vi föser in honom tillsammans med en sportbil av dyrt märke, surfbrädor, gräsklippare och annat. Jag hör hur han rumsterar runt där inne men ber till högre makt att han inte har sönder något. När vi kommer och hämtar honom står familjen ute med alla barn och väntar förväntansfullt:
– Det här var bättre än besöket på djurparken! säger pappan.
Det är ju tur att man kan vara till glädje för någon.