Min mästare har gått ur tiden. Bara kvällen innan hans bortgång tillkännagavs satt jag med en god vän och berättade om hur mycket denna förebild betydde under mina tidiga yrkesår.
Dagen därpå fick jag veta att Göran Söderlund inte längre finns bland oss.
Tiden stannade för en stund, som den gör vid sådana besked. Som den tycks göra. Man tänker tanken en gång till och sedan igen. Kan det verkligen vara sant!
Du kanske inte vet vem Göran Söderlund var? Han var sportreporter på Expressen, från sent 60- till sent 90-tal, skrev fenomenalt bra, med tyngd och lätthet på samma gång, med värme, fantasi och färg.
Jag läste allt han skrev, särskilt när vi bevakat samma matcher. Jag som lokaltidningsreporter i Småland, han som storfräsare helt utan divalater. Jag imponerades varje gång.
Skidor och bandy låg nära hans hjärta, precis som de gör för mig, och det var i presshytterna på landets bandyarenor vi i sent 80-tal lärde känna varandra.
Jag hamnade på Expressen sedan och kom att jobba tillsammans med mästaren. En dag slog han en signal, ”häng med till Studenternas så gör vi SM-finalen tillsammans”.
Så blev det. Det var 1990 och han lät mig skriva huvudartikeln, stort uppslagen i bladet.
Sådan var han, varm och ödmjuk, lågmäld, generös. Vissa bullrar och låter, andra smyger in långsamt men tar plats ändå.
Vi föds som original och dör som kopior, mest väsentligt är vad och vilka vi kopierar. Jag berättade för "Söder" hur mycket han betytt, jag tog in honom i ett hörnrum på redaktionen och tackade för allt. Jag har inspirerats av många men ingen lika mycket.
Födseln, livet och döden, varje dag drabbas människor av sorg. Nära och kära, men även mer perifera frånfällen berör.
Här på redaktionen upplyser TT-flödet ständigt om personligheter som tackat för sig. Sven Wollter, Gösta Linderholm, Thorleif Torstensson. Nu, i realtid, när jag skriver det här kommer TT-flashen om Lars Norén. Nyligen rapporterades lokalt om Allan Nilssons död.
Om Göran Söderlund kom inget telegram.
Så många år sedan vi arbetade tillsammans, närmare 30, men i fjol letade jag upp honom i sociala medier och skickade några rader: ”Kom att tänka på dig och minns den stora förebild du var och hur du hjälpte mig på vägen mot att hitta ett eget språk”.
”Livet är upp och ner, lite ensamt, jobbar fortfarande en del, yngsta dottern har hus på Gotland, jag tar kontakt om jag kommer dit i sommar”, svarade han.
Han tog aldrig kontakt. Och nu är han borta, han blev 76.
Men allt han lärde bär jag med mig och jag är glad att jag hann säga hur mycket han betydde. Förs hans skull och min egen.