Jag ryser och bävar lite över det rubrikerna i bladen berättar, för jag minns ju hur det var och kändes i fjol. Ja, nu kunde vi ha det sämre, i jämförelse med det som sker i vår omvärld lever vi så klart i ett paradis.
Men ändå. ”Bokningarna mot rekord", "Fullbokat" och "Vi ser fram mot en toppensommar”. Jag känner hur den imaginära snaran dras åt och hur hjärnan ropar ”flykt”.
En sommar till, värre – ja, värre – än den förra. Alla köer i affärerna, hela familjer som skärmar av hyllorna. Och de igenkorkade gatorna i stan, ja, jag bor i stan, jag förstår att det finns platser där inget märks av den enorma mängden besökare.
Men jag bor där jag bor. Men flytta då, surkart!? Ja, det är ju ett alternativ.
Och husbilarna. Jag menar…HUSBILARNA!
…och alla flanörer som har semester och därmed sin självpåtagna rätt att gå i bredd.
Mer: Unz-unz-musiken, vattenskotrarna som tar över det offentliga rummet, bilarna i ALLA körfält i väntan på Fåröfärjan, alla takboxar som försöker smälta in i förtursfilen.
Jag hörde och såg allt det där förra sommaren och tänkte att det måste vara trickfilmat, som man sade förr. Hundratusen.
Nu är vi på väg dit igen. Till glädje för vissa. Jag förstår det. Till betydligt mindre glädje för andra. Förstår ni det?
På väg är vi dit då jag ofta, varje dag, tvingas ställa mig frågan: Måste det verkligen finns folk till allt?
Jag tog båten till Småland och tillbringar nu ett veckoslut i stillhet på mitt berg vid kusten.
Öppnar huset, det pappa bygge, för säsongen. Vädrar sängkläder, drar igång det under vintern avstängda vattnet och hoppas att inget ska ha krånglat och fruset sönder.
Räfsar nedfallna barr och grenar, svär över kottar som fastnar mellan räfsans fingrar, tänder grillen i den kyliga kvällningen, ser på molnen, lägger mig tidigt.
Upplever några dagars fullständig livskvalitet.
Snart är det sommar, summarn kummar med sol. Och turister. Jag gläds åt det, jo, faktiskt, men fasar för den förutspådda mängden.
Låt oss dock, vi i media, i år låta bli det ord som varje år av lättja och slentrian hamnar i ett antal rubriker: "Invasion". Invasion är något annat än fullbokade färjor, den har inte minst denna vår lärt oss.
En helt annan reflektion. När vi, alla, beskriver hur vi går och vardagshandlar gör vi, alla, det med frasen: ”Jag skulle bara till Ica och köpa mjölk”.
Där har inte minst Coop ett arbete att göra.