Det var om hösten. Är om hösten. Gula, röda och ännu gröna träd, vått gräs och lukten av äpplen. Det som grott och växt har börjat sloka, tid för förruttnelse och förmultning.
”Förruttnelse, hasta,o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger” skrev Erik Johan Stagnelius, poeten från Öland som uppenbart rymde ett mörker inom sig, en längtan till andra sidan; bortom.
Och nu är vi där, i den tiden.
Lika vackert som det är när löven spricker om våren, lika ögonbedövande är det när skogarna brinner i höstens på samma gång dova som sprakande palett.
Jag tog en cykeltur, jag gör det emellanåt, cyklade längs skogsvägar och stigar, genom vattenpölar och lerhål, över stenar och hala rötter…kände luften med sin särskilda skärpa.
Och så small det. Pang. En liten explosion i bakdäcket när innerslangen sprack. Typiskt. Men trots allt lite fränare än en vanlig pyspunka.
Nu var det så att hela hojen hoppade till. Ska man ha punka ska det vara ordentligt annars kan det kvitta.
Så det vara bara att gå. Ja, jag vet. Man ska ha reservdelar. Och det hade jag, en extraslang i en liten väska under sadeln men ingen pump. De kallar mig Smarty!
Så det var som sagt bara att gå de där kilometerna hem för det är ju som man säger: Det man inte har i huvudet får man ha i benen.
Jag kom av ingen anledning alls när jag gick där att tänka på Farmars fru. Jag kunde tänkt på det rasande kriget och det gjorde jag för all del också men jag tänkte även på Farmarns fru.
Han kallades Farmarn för att han var farmare och hon Farmarns fru för att hon var…ja, du förstår. Hur som helst: Hon stod i ett gatukök när jag växte upp och var kanske inte alltid hundra procent serviceminded.
Som när jag skulle köpa en korv med pommes frites och avsnoppades med orden: ”Det är inte lönt, vi stänger snart”.
Sådana tankar hinns tänkas när ens bakdäck exploderar och tvunget är att gå.
Jag tog en varm dusch sedan och därefter en kopp hett svart kaffe i soffan. Bläddrade i tidningen. Bläddrade, inte surfade.
Tog en promenad med hunden, det tycks vara mycket som luktar gott i fuktigt höstgräs för överallt skulle det sniffas.
Det skymde över havet och himlen blev orange och rosa med mörka stråk bortom ringmurens torn. Det var alldeles stilla. Snart kommer höststormarna och då ska vi fascinerat som så många gånger förr se vågorna krascha in mot land och luta oss mot vinden…
…men nu var det alldeles stilla innan oktobermörkret långsamt föll.