Jag ser på hundklipp på Youtube emellanåt. Små och för all del stora hundar som blir kompis med bebisar, ibland är det misshandlade och vanskötta vovvar som tags om hand av barmhärtiga samariter och så småningom blir glada och tillgivna djur.
Kanske är det åren som gjort att jag blivit blödig, jag sitter i Lyckolandet med kriget på avstånd och får verkligen tårar i ögonen av dessa små filmer.
Jag har varit hundrädd i många år. När jag var fem, sex blev jag biten i fingrarna av en pudel som hette Trollet. Jag höll i en korv som han också ville han.
Det där satt i till för bara några år sedan. Jag är i jobbet hemma hos så mycket folk, många av dem har hundar och jag bestämde mig helt enkelt för att inte vara rädd längre.
Så nu är jag inte det.
Men så tittar jag på kriget också. Jag kan inte – får inte – väja för bilder på lemlästade människor, söndersprängda barn, på ruinerna som nyligen var lägenheter där det bodde folk med framtid och visioner.
Jag tänker att jag måste se det för att möjligen förstå.
Förstå kan jag inte göra, det vet jag. Intellektuellt, möjligen, men inte känslomässigt, det är omöjligt för en som inte hört, sett och känt bomberna falla.
Det har hänt att jag lekt med frågan ”vad skulle du ta med dig till en öde ö?”. Eller kanske: ”Vilka saker skulle du rädda om ditt hus började brinna?”.
Men vad skulle jag ta med mig om bomberna föll och om kriget kom? Hur mycket av mitt liv ryms i en ryggsäck och en plastkasse?
Så mycket ondska finns det i världen men mest finns det godhet. Så tänker jag, trots allt. Goda, fina, empatiska människor, överallt.
Nu, i samband med kriget. Men också annars, alltid finns hjälp att få för den som behöver. Ibland syns de i ”Dagens ros” i bladet, den ene har hjälpt till när den andre kört av vägen, den tredje slog en drill så den fjärde blev förlägen. Eller, ja…inte så, kanske, men ändå, en vänlig uppsyn och några bejakande ord.
Jag må vara mer än lovligt naiv, men min tro på människan är, mitt i allt elände, obändig.
Men det gäller att inte rygga för det såriga och obegripliga, gäller att se och sätta sig in i för att få referenser och perspektiv, för att inse vilket samhälle vi själva lever i. Och att de flesta av oss har problem som är förhållandevis små.
Men antagligen är det precis vad jag trots allt gör. Ryggar. Kanske är det därför jag faller så hårt för hundarna på Youtube.
För övrigt har vi i familjen sedan några år en egen vovve.
Hon är liten och gillar mat. Och så tycker hon om sin husse. Det är bra.