När studenterna sprang ut på Wisby strands balkong var det 43 år sedan jag gjorde detsamma. Alltså är det inte överhuvud taget relevant att berätta om.
Jag hade brun kavaj, byxor som kliade och på de få bilder som finns när jag poserar bland de blomsterbuketterna ser jag butter och besvärad ut.
Det var inte så glamouröst då, det var i Småland, vi fick våra betyg i det klassrum där vi tidigare hade svenska, sedan gick vi ut på skolans innergård där släkten väntade.
Ingen mösspåtagning veckovis före, ingen bal eller kortege med flotta bilar, inga traktorflak under själva studentkvällen.
Istället gick en klassvis promenad från den där innergården de två kilometerna till stadens torg, där höll rektorn tal – och sedan var det slut.
På kvällen var det dans, jag beställde mitt livs första gin&tonic, stället stängde vid tolv, tre dagar senare ryckte jag in i lumpen, stabsassistent på A6 i Jönköping.
På fredagen sprang ytterligare en årskull ut i livet, så mycket det då har bakom sig. Alla skolår, alla kompisar, alla fritidsaktiviteter som provats och där de flesta till slut hittat rätt.
Men också: Så lite de har bakom sig, det vet vi som varit med ett tag. Så många svar väntar på det som ännu bara är frågor, trots att man i den ålder står på toppen av sin egen förträfflighet. Vad ska jag jobba med? Var ska jag bo? Vem ska jag leva med? Och hur ska det bli med...allt!
Studentutspringet är som vanligt, det vrålas från balkongen (så klart!). En del ropar att skolan varit öken att nu väntar parkbänken. Även om detta sägs med en glimt så blir det trots allt så för en del, så är livet, är det något det inte är så är det rättvist eller förutsägbart. Och alla har vi ju en tvilling inom oss som kan dra åt vilket håll som helst.
Men ändå, efter den bubbla av vemodig glädje som studenten är växer de allra flesta upp till "bra folk".
Nu är tiden, en sista sommar, sedan skingras många av dem för vinden, som maskrosen släpper sina frön nu i tidig juni.
Vad kommer de att minnas av varandra fram i tiden? Vilka förblir vänner, vilka blir bara namn – och kanske inte ens det – från förr? Jag tänker: Vad minns jag och vad minns andra av mig.
Jag skickade frågan till några jag hittat i sociala medier men inte träffat sedan dess: ”Hur minns du mig från skolan?”.
”Du var lugn” svarar en av dem. ”Snäll”. En säger: ”Jag minns dig som varm och kanske lite blyg”. Men också: ”Vi hade egentligen inte så mycket med varandra att göra”.
Fina ord, trots allt. Och fint också att finnas kvar i andras minne, vad mer kan man begära.
Studenten. Så mycket glädje, så mycket vemod, hurra för alla er som slängde er platta vita mössa mot skyn. Lycka till i livet, det finns så mycket fint som väntar.