Jag prenumererar på hemortens blad på nätet. Det är lite småputtrigt, på så sätt håller jag koll på vad som händer i den småländska industristaden i inlandet. Om det byggs någon nu rondell eller brinner någonstans, just nu är ett elljusspår i farozonen.
Jag gillar det där, det är äkta och bra lokaltidningsjournalistik. Relativt små förändringar berör människor på små orter.
Ytterst sällan är jag där numera, någon gång om året max. Då kör jag längs gatorna, de som var blodådror genom min uppväxt, passerar kompisars och gamla älsklingars barndomshem, i många bor det helt andra familjer nu.
Tiden har gått.
Efterhand som jag läser tidningen på nätet inser jag att jag knappast känner igen någon enda det skrivs om.
Praktiskt taget bara okända ansikten. Var är alla mina bekanta? De som befolkade staden när jag växte upp där och flyttade därifrån, för drygt 30 år sedan.
Jag har kommit på vad det kan bero på.
Det kan bero på att många av dem inte längre är vid liv. Det är märkligt. När man lämnar en stad ska det, när man kommer tillbaka någon gång då och då, vara som när man lämnade den.
Det är trygghet. Då kan man åka därifrån med insikten att allt är i sin ordning. Men så fungerar det inte. I alla fall inte hur länge som helst.
Men de som är i min ålder, med en sexa först? De borde väl åtminstone någon gång figurera i bladet? Eller är vi redan glömda? Har allt redan börjat om?
Jag har kommit på att de faktiskt ses i tidning och på webb emellanåt. Bara det att jag tittat på fel bilder. Det är ju så, jag läser inte allt men skummar desto mer och de där snygga och mitt-i-livet-människorna…nej, det är inte vi.
När jag till slut knäckt den koden och börjat kolla in de gråhåriga, skalliga, åldrande människorna utan slät hy – det har varit som att dechiffrera fantombilder – har jag förstått att några av dem/oss faktiskt finns kvar.
Och då är plötsligt allting gott och väl.
Men ändå. Så märkligt att vara en som i många sammanhang drar upp medelåldern, även om det förstås finns många som är betydligt äldre än jag och tycker att jag är en yngling.
Att det skulle hända, det fanns inte i begreppsvärlden när jag tog studenten.
Men å andra sidan har jag erfarenhet sprungen ur levda år. Det har inte statsministern, inte lika många, oavsett vem det så småningom blir.