Jag reste hem men kom inte hem. För första gången kom jag till en plats som alltjämt ligger nära i hjärtats trakt, men som ändå inte framkallade några känslor alls.
Som om det var vilken av alla landets småstäder som helst.
Det var det naturligtvis inte. Det var min stad, staden i Smålands inland där jag gick i skolan, blev kär för första gången, fick min första fasta tjänst på lokaltidningen och där jag så småningom följde mor och far till deras sista vila.
Jag hittar överallt, varje gathörn bär ett minne men känner nästan ingen där längre.
Jag skrev i förra veckans spalt att jag i sommar för första gången inte besökt den stad dit alla vägar leder. Men så kom det sig att jag bara dagar senare oväntat ändå hade vägarna dit.
Det var lördagsförmiddag och på torget pågick kommersen, på Södra Esplanaden noterade jag ett gatuarbete och i skogskanten nära villan där vi bodde hade den gamla ladugården rivits.
Lite nytt, men det mesta var som det alltid varit. Det var tryggt och precis som jag vill att det ska vara, en konstant att rotera runt och utgå från.
Nästa år är det trettio år sedan jag flyttade till Gotland, här har jag bott längre än någon annanstans. Ändå har staden där på det småländska höglandet alltid varit hemma, någonting har saknats om jag inte kommit dit och fått landa, jorda, grunda, om så bara för någon timme.
Men det här gången var det som om något hänt, som om jag kommit förbi allt det där.
Jag hade lika gärna kunnat passera längs dess förbifart. Den finns i hjärtat – skogarna, sjöarna, bandylaget och alla minnen – och det räcker med det.
Det var en liten sorg men allra mest oväntat. Jag måste inte dit, det går bra ändå. Ibland har jag genom åren tänkt att jag skulle vilja bo där igen, men det vill jag inte. Inget skulle bli bättre av det.
Mitt hemma är istället huset på smålandskusten, det pappa och mamma byggde när jag var ett. Är det någonstans jag kan landa så är det där; de knotiga tallarna jag klättrat i, granitklipporna där jag skrapat mina knän, badviken där jag en gång lärde mig simma.
Och i huset; takpanelen, vävtapeterna och överallt i skåp och lådor små hälsningar från mor och far. De spreds i vinden en gång och det är genom vindarna de talar till mig.
Ibland tittar jag långt efter färjan när den stävar däråt.
Men Gotland är inte så dumt, det heller. Jag hittar mellan socknarna, september är på ingång, en skärpa i luften och ännu varmt i vattnet. Det är fint.