Jag for ut på jobb, vi säger så i min bransch. Inte att man ger sig ut för att göra reportage eller ut på uppdrag…det sa i och för sig alltid min pappa: Ska du ut på uppdrag…men vi kallar det att åka ut på jobb.
Det kan innefatta vad som helst: Bevaka en skolavslutning eller en fotbollsmatch, en gång träffade jag en ko, den här gången for jag ut på ön för en långintervju.
Att åka runt på Gotland så här år…så fint, alla hus, gårdar, all blomning. Jag skulle vilja flytta in överallt.
Det är annat i oktober, november, höstruskets glada dagar, regn…ja, det är fint med regn också men landsbygden lockar inte lika mycket. Inte som nu. Säger stadsbon.
Tog en kaffe i köket först. Eller lunchrummet, som vi säger. Vi säger så mycket. En slät kopp. Svart. Jag är inte mycket för det där nya, sådant där kaffe som heter något som stavas med ”cc” i mitten, det var bättre förr.
Eller…det var det ju inte, nuet är alltid bäst för det är det enda man kan göra något åt. Men ibland känns det så för oss som är gamla i gården. I vilken gård vi nu är gamla.
Det går för snabbt och är för stort och för mycket och den tid vi skulle spara genom ny och alltså tidsbesparande teknik…ja, inte blev det ledig tid, i alla fall.
Det är som att gräva en näve vatten ur havet. Eller att städa ett rum – det fylls omedelbart med annat. Spelar ingen roll hur stort hus du har, som någon sa, det blir fullt till slut ändå.
Trivsamt samtal var det, block och penna, frågor och svar, så många fina möten under mina år som intervjuande reporter. Det är en yrkesmässig livsnerv, mötet med människor och förtroendet det innebär att höra deras historier.
En kopp kaffe, någon kaka ibland, sedan fram med kameran och ”hej då, tack för att jag fick träffa dig”.
…och så åter genom det vackra landskapet. Kissnödig, stannar längs vägen. Vill ju inte avbryta intervju: Får jag låna toaletten?
Konstigt, egentligen. Det är ju det mest naturliga. Alla kissar. Dagligen. Flera gånger. Som jag stod där kände jag lukten av nyvaken skog.
Väl tillbaka från fältet, ja, vi kallar det så, att vara på fältet, tänkte jag mig ännu en kopp innan skrivarbetet och med ens kände jag mig hemma.
Allt precis som vanligt. Alltså: Två kaffebryggare med en centimeter kaffe i botten på vardera.
Varför är det så? Varför inte sätta på nytt när det (nästan) är slut. Redan som barn lärde jag mig att det man lämnar efter sig ska vara i det skick själv vill finna det.
Så jag satte på nytt. Den här dagen också. Och fyllde nytt kaffe i burken som var praktiskt taget tom.