Jag gick längs den kombinerade cykelbanan och trottoaren och mötte en hel skolklass på hyrcyklar. Nej, jag ska inte utgjuta mig över icke tagen hänsyn och annat denna gång, även om det för stunden var säkrast att kliva åt sidan.
Snarare ska jag ge utlopp för melankolin, den som inom mig ofta ligger så nära ytan.
För här mötte jag dessa ungdomar trampandes mot framtiden och jag tänkte ”vad är det för framtid de trampar mot, var är de i livet nu och vad har de bakom sig?”.
De såg ut att gå i nian. Från Stockholm, antagligen. Några trampade glatt, andra såg suveränt uttråkade ut.
Alla människor bär sin egen historia, unga eller gamla spelar ingen roll, alla bär vi en bit av det vi varit med om inom oss, mer eller mindre dramatiskt.
Som böcker är vi var och en i vårt kollektiva bibliotek.
Jag tänker, när jag ska hitta personer att intervjua till Du&jag-sidorna, att jag egentligen kan gå ut på stan och stoppa vem som helst.
…och att gå genom staden, särskilt under höst och vinter när det lyser i fönstren…alla upplevelser som finns där inne, framgångar, motgångar, glädje, sorg, ånger, ängslan och framtidstro.
Så här kom de cyklande mot framtiden, precis som de egna barnen tidigare gjorde och som vi så klart alla gör…men allra mest påtagligt är det under högstadie- och gymnasieåren.
Det är då vi formas till det vi blir sedan. Jag minns så tydligt en återträff med min niondeklass tjugo år senare. Riktningar som kunde anas redan i skolåldern hade utkristalliserats, vi hade var och en tagit våra tydliga stråk.
Visst, det fanns så klart möjlighet att byta riktning, det gör det alltid, det gör det än, men i grova drag hade vi hittat våra fåror.
Några av dessa klasskamrater har jag helt tappat kontakten med, minns inte vad alla heter när jag ser gamla skolfoton, andra har jag mer kontakt med, möjligt genom bland annat Facebook.
Så vart var de på väg, dessa cyklande skolelever i riktning norrut från Visby. Till Gustavsvik? Ända till Lummelunda? Jag vet inte, de bara passerade.
Och vart är de på väg i djupare mening? Kanske cyklade där en rörmokare, en läkare, en handfull influencers, en framtida kändis, en som tidigt drabbas av sjukdom och går ur tiden, en gamla tiders hemmafru. Och vad kommer de fram i tiden att minnas av detta ö-besök?
Ingen vet, allt skrivet i de av solen denna dag utfrätta stjärnorna.
För egen del gick jag mot Öster och köpte där ett trepack kalsonger sedan jag upptäckt det är hål i grenen i många av mina gamla.