En kort tid bodde jag ganska nära Stureplan. Det är för all del länge sedan, i det nyfödda 90-talet. Det var på den tiden jag var yngre och hetare.
I själva verket bodde jag vid Östermalmstorg, i en vindsvåning över Östermalmshallen. Snacka om att jag fick se många ozelotpälsar. Eller nej, det vet jag egentligen inte, är dålig på pälsdjur.
Det var en jävla märklig lya, för att komma till ytterdörren krävdes verkligen att man gick genom vinden, en sådan där vind med hönsnätsbås fyllda med skridskor, bord och resväskor.
Jag hyrde i andra hand. Eller om det var tredje. En gång låg han jag hyrde av och jökade i sovrummet med någon dam han tagit hem. Udda.
Jag var aldrig på de där flotta krogarna, vid ett tillfälle åt jag på en vegorestaurang vid Ö-torg som hette Örtagården. Då kom komikern Martin Ljung in. Jag googlar: Den är stängd nu.
Men på Riche, Sturehof, Sturecompagniet och de andra ställena vid Sture var jag aldrig. Kände inte att jag passade in och gör inte nu heller. De vill förmodligen inte ha in folk med glesbygdskavaj på dessa etablissemang.
…och därmed fick detta bero, aldrig någon eftersläpande ånger att jag inte gick dit.
Det går att se många av de sannolikt därstädes frekventa nutida besökarna i Visby om sommaren och det räcker gott för mig.
Jag brukar ta ett studiebesök vid hamnen och Kallis någon gång varje juli och såväl förundras som fascineras. Ja, jag vet, jag är gamgubbe nu och är så långt ifrån målgruppen det går - tveksamt om jag ens skulle släppas in - men det är ändå som att titta på Star Trek. Lite övernaturligt.
Ett tag pratades det och skrevs om deras vaskning av skumpa, minns du, hur dyra flaskor beställdes in för att omedelbart hällas ut enkom för att visa köparens ekonomiska status.
Ja du milde, det finns folk till allt.
Jag brukar kallas ”gubbig” av min dotter – ”Måste du vara så gubbig hela tiden”, säger hon – och i sak har hon rätt. Det svänger kanske inte så mycket om den här katten längre.
Men för att visa att jag kan vara om inte het så i alla fall lite varm vaskade jag en flaska hemma. Snofsigt klädd (hade tagit av glesbygdskavajen) stod jag i köket och tömde den helt enkelt i vasken.
”Kolla” sade jag, jag vet nog hur det går till på Sture.
Hon tittade uttryckslöst på mig – och gick.
Kanske för att jag tömde en Fun Light som stått halvfull i säkert ett halvår, men ändå.
”Jag har faktiskt bott nära Stureplan” sade jag men hon brydde sig inte.
Jamen god jul, vi säger så.