Jag menar, folk som tränger sig i köer och genom dörröppningar, hur irriterad kan man bli, även utan pandemi.
Och de som sitter i vilsalongen på båten och pratar i telefon eller lyssnar på poddar utan hörlurar eller musik eller spelar film. De som stannar mitt på trottoaren och pratar, flamset i många radiokanaler (går att stänga av!), gubbar som gnäller (inte så sexiga, skiter jag i), de som på båtens bildäck inför avkörning sätter foten på bromsen och därmed tänder bromslysena som bländar den (mig!) som sitter väntande i bilen bakom.
Vänta. Uppdatering. Vänta. Vänta.
Och alla som oblygt exponerar sin otroliga dumhet i kommentarsfält i sociala medier, som tror och gissar istället för att läsa till punkt eller ta reda på fakta.
Och de som ute på vägen bromsar innan de slår på bilens blinkers, eller de som inte blinkar alls! Ibland när jag ensam vid ratten utsätts för detta går topplocket och då vrålar jag att BLINKA DÅ DITT JÄVLA AS och sedan är jag hes och harklig för att halsen fick sig en omgång.
…men så stillar jag mig och tänker att det här, precis de här åren i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, är min stund på jorden.
Nu. Precis nu. En gång i tiden kommer jag att vara en av dem som levat för tio år sedan, hundra, tvåhundra. Men nu är min tid, kanske skulle jag inte vara så gnällig, tänker jag. Istället sätta mig och lukta på blommorna.
Men sedan tänker jag lite till och kommer fram till att: JO DET SKA JAG!
Jag retar mig på att när pandemin tog greppet var det i första hand konsumtionen, KONSUMTIONEN, som skulle räddas när det nu dök upp ett ypperligt tillfälle att minska densamma.
Och på de som parkerar över två p-rutor och alla krig i världen förstås och alla plastförpackningar. Och mer: Alla appar och mappar och konton och koder och popupfönster och lösenord och moln och verifieringar och dropboxar och uppdateringar för uppdateringarnas skull och G Orwell, du skulle veta, "1984" var…
Vänta. Uppdatering. Vänta. Vänta.
…bara en gonatt-saga och routrar och krångel-wifi och pling och aviseringar och bubblor och husbilarna, de vita kuberna, överallt är de, frihet för den enskilde, förfulande för massorna...
...och alltid ska någon ställas till svars, bedömas, få skulden även om det inte finns någon, kort läggas på bordet, ifrågasättas, till botten ska gås och allting bara pågår HELA TIDEN. ”Är det inte så att…” säger journalisterna, ”ÄR DET INTE SÅ ATT…” och allting bara pågår hela tiden, hela tiden, hela tiden, allting bara pågår hela tiden.
Nähä, om man skulle gå under jorden.