Det här är vad du hör: Albumet ”Louise och kärleken” med Toni Holgersson. Det är 1991.
Jag hyrde en etta med sovalkov i andra hand på Sten Sturegatan i Göteborg. Mitt i stan, stort mahognyskrivbord, från tredje våningen hade jag utsikt över den orangea Scandinavium-lådan.
Jag brukade sitta där i fönstret, jag var på väg mot tretti, jag kände mig ensam.
Jag hade ett vik på Göteborgs-Posten, sporten, blev tjenis med både Torbjörn Nilsson och Kenneth Hansen, rallycrossaren.
Men vart skulle jag ta vägen i världen? Jag hade lämnat Biskops Arnö folkhögskola där jag tillbringat ett år med att skriva poesi och förde nu ett flackande liv mellan olika tidningsredaktioner.
Stockholm, Jönköping…nu satt jag i den där ettan i Götet, en kväll gick jag på lokal och såg Gary T’to Band.
”Vi kan se och höra regnet falla när vi älskat alldeles tyst. Du säger bli kvar i mig och bär mig ut, låt mig också av regnet bli kysst”. (Ur låten ”Över ängarna”).
Jag rökte mina cigaretter, satt på uteserveringarna, jobbade på mina valkar, drack grapejuice till frukost, jade hade hittat en liten närbutik på gatan som sålde juice i literförpackningar.
Ibland kom min delsbo dit, tog tåget, hon bodde i Västerås, vi hade träffats på den där folkan på ön i Mälaren, en kväll hamnade vi plötsligt i samma säng, den var smal och trång och lite för kort.
Men hon kom. Dit. Jag önskade att det var som i Holgerssons sång, men osäkerheten om allt var stor, men idén var ändå att…ja, det blir nog Västerås för min del till hösten.
1991. Sovjetunionen upplöstes och Lasermannen utförde sina attentat.
Det blev Visby. En slump. En kort mellanlandning i V-ås och hennes lägenhet på Kronvägen bara, sedan färjan.
Jag lyssnade på Toni Holgersson, hade fastnat redan för debuten, ”Kom till mig” smög i nattradion ett par år tidigare, samtidigt som det rapporterades om "det jordbävningsdrabbade Armenien".
Jag kom i land en tisdag i december, gryningsdis, regnblött, helt annat än midsommarhelgen sju år tidigare, kände mig förvisad.
Hyrde en lyhörd andrahandare, valnötsträd på gården, gatljusgul innerstad, golv och relation knarrade, jag söp mig full ensam på nyårsnatten, spelade gitarr, skrev mörka sånger, en hette ”En solkatt rörde din panna”, jag var Toni, det var ett nytt skede i livet, jag var rätt vilsen.
Det skulle bli två månader, är kvar än.
Du kunde också fått höra Titiyos debutalbum eller ”Under the Red Sky” med Bob Dylan, även dessa flitigt spelade.
Nästa vecka återkommer jag med ett annat år, en annan skiva.