Jag öppnade några lådor jag har kvar sedan jag tömde föräldrahemmet och hittade en kartong full med diabilder. Det var små orangea askar från Agfa som rymde hela min barndom.
Eller nej, inte hela. Så här stod det, skrivet med kulspets och med pappas handstil: Julen 66, julen 67, julen 68, julen 69…och så några jular till.
Jag riggade upp projektorn och på väggen framträdde den som blivit jag i blå anorak och rödblå stickad mössa. Det var tefatsåkning i drivor av snö och det var inslagna paket sen under en ljusprydd gran.
Så roligt det var att se, minnas.
Så värdefulla, dessa få bilder och en härlig resa bakåt i tiden.
Det enda som var riktigt jobbigt var insikten att min pappa då var rätt mycket yngre än jag är nu.
Julen var en gång i tiden kamerans högtid. Ja, födelsedagar också och kanske påsk och midsommar. Det var då pappas gamla Fäutländer med brunt läderhölje åkte fram, för att sedan hängas tillbaka på en krok under hatthyllan.
Kanhända framkallades bilderna någon gång framåt hösten. Så spännande det var att se dem, när pappa monterat filmrutorna i sina ramar.
Nu, så många år senare, kändes det både lyxigt och viktigt att se dessa tidsdokument, värdefulla skärvor av den tid som passerat, just för att skärvorna är så få.
I dag fotograferar vi överallt hela tiden. Mobilen upp i luften, så att vi tryggt i efterhand kan titta på det som sker istället för just när det faktiskt inträffar.
Kanske är det odödligheten vi eftersträvar, att bevara varje stund och tillfälle. Eller är det tiden som går så fort att vi måste fånga den på ett minneskort för att någon gång framöver kunna för svar på frågan: Vad var det egentligen som hände?
Det säger också en del om vår tid, där allt bara blir mer och större.
Jag säger då det. Då det, då det, då det. Som det blev, året. Något vidare var det inte, inte mycket att ha, men vi hade det ändå. Om något är positivt så är det att återväxten av epidemiologer och vaccinationsexperter är tryggad.
Men nu är det jul, snart. En gång jul om året bara.
Jag ska lyssna på ”O helga natt” med Jussi, kanske känna ögonen tåras i julnatten av tankarna på tiden som obönhörligt går, plåga familjen med diabilder från när jag hade anorak och blåröd stickad mössa i snön och jag ska ta ett kort, ett enda, på barnen i juletid när de dansar en stund på jorden.