Jag rotade bland lådor jag har kvar sedan jag tömde föräldrahemmet och hittade en kartong full med diabilder. Det var små askar från Agfa, orange, som rymde hela min barndom.
Eller nej, inte hela. Så här stod det, skrivet i kulspets med pappas handstil: Julen 66, julen 67, julen 68, julen 69…och så några jular till.
Jag riggade upp projektorn och på väggen framträdde den som blivit jag i blå annorak och rödblå stickad mössa. Det var tefatsåkning i drivor av snö och det var paket sen under en ljusprydd gran.
Så roligt det var att hitta denna skärva av historien.
Så värdefulla, dessa få bilder och en härlig resa bakåt i tiden.
Det enda som var lite jobbigt var insikten att min pappa då var betydligt yngre än jag är nu. Jag vet ju hur det gick för honom sedan, i gott och rent minne finns han, nu är det jag som så småningom följer efter.
Men de där bilderna vid julgranen. Julen var en gång i tiden kamerans högtid, då knäpptes ett kort, ibland två, rent av tre. Pappas gamla Fäutländer med brunt läderhölje åkte fram, för att sedan hängas tillbaka på en krok under hatthyllan.
Kanhända framkallades bilderna någon gång vid midsommar. Så spännande det var att se dem, när pappa monterat filmrutorna i sina ramar.
Nu, så många år senare, kändes det både lyxigt och viktigt att se dessa tidsdokument, värdefulla skärvor av den tid som passerat, just för att skärvorna är så få.
I dag fotograferar vi överallt hela tiden. Mobilen upp i luften, så att vi tryggt kan bevara allt som sker. Försöka bevara. Som tatueringar.
Kanske är det odödligheten vi eftersträvar, att hålla fast varje stund och tillfälle istället för att bara låta saker hända.
Eller är det tiden som går så fort att vi måste fånga den i en hårddisk för att någon gång framöver kunna för svar på frågan: Vad var det egentligen som hände?
Det säger också en del om vår tid, där allt bara blir mer och större.
En gång jul om året bara och jag ska så gott jag kan försöka vara hel i varje stund av den.
Familjen tillsammans, det känns varmt, fint, lycksaligt.
Jag ska tänka på mor och far i sin himmel och jag ska ta ett kort på barnen, våra två ungdomar, i juletid när de dansar en stund på jorden, ta ett kort på oss alla.
Det ska finnas kvar, en gång i tiden när omständigheterna är annorlunda ska de se fotografiet när de träffas, syskonen, och minnas hur det en gång var, precis som jag gjorde; "Jaha, det var det året, så länge sedan, så unga mamma och pappa var då".