Jag har försökt hålla emot länge men nu går det inte längre. Andra lär har märkt det ett bra tag, i mig har det slutligen landat. Jag har blivit gubbe. Jag har sett det i hallspegeln med egna ögon.
Jag tänkte vem är det där och varför är han här inne, så grå och trind, och sedan förstod jag att det faktiskt är jag. Vi människor, de flesta av oss, är bra på att lura oss själva och jag är verkligen en av dem.
Ibland hör jag mig säga att jag gör milen på fyrtio, det gjorde jag otränad förr, not now, men jag hör mig säga det ändå.
Jag ser mig som slim och svarthårig, det var jag förr. Kolsvart. Fick visa pass vid varje gränsövergång under tågluffaråren medan polarna skickades vidare med en enkel passkontrollörsvink.
Det är det allmänna förfallet, allt drar mot kaos, även Einsteins krökta rum får med tiden skit i hörnen i den mån det finns några. Det börjar i skymundan men gör sig nu påmint hos alla oss med ursprung i de tidiga sextiotalsåren.
Inombords är vi de vi var, vi är alla åldrar, inuti låter såväl "Yellow Submarine" som Bay City Rollers och jag står alltjämt i mitten av klassfotot från studenten. Men utåt…vad tänkte jag när jag såg sådana som jag när jag var ung och het, tidernas adonis.
Gobbajävel, kanske. Det skrek Råing en gång när vi var i Alperna – jag fick visa passet – och klämde lagg nedför backarna, ett blåställ fräste förbi och sprutade snö, Gobbajävel skrek han, Råing, så det ekade i Tyrolen.
Gubbe, alltså. Jag skriver förstås för att själv erövra ordet. Kallar jag mig själv gubbe gör det inte lika ont när andra gör det. Nu kan jag nyttja epitetet med ett skratt, skämta om uddabyxor och nylonskjorta, även om jag går stolt i mina blåjeans om än med förgängligheten i fickorna.
Det finns en sorg i att tiden går, allt är så flyktigt, men lika mycket finns det ett lugn, jag har inte längre mycket att bevisa. Jag vet vad jag kan och framför allt inte kan, att hantera appar för att slippa få böter när jag parkerar bilen är ett helvete.
De som tänkte att detta ska underlätta för befolkningen, nja, de hade nog faktiskt lite otur när och om de tänkte.
Men i övrigt; jag har praktiskt taget slutat skämmas för saker jag gör, eller jo, det händer så klart att jag vill sjunka genom jorden, men å andra sidan aktar jag mig för situationer där jag ingenting begriper. Som att p-betala med en app.
...och just när jag skriver detta kommer min bordsgranne här i hörnet på redaktionen, Eva Bofride, tillbaka från lunch och upplyser nyhetschefen Johan Kurelid i andra änden av lokalen att "det sitter en liten farbror här".