Det är både scary och lite sorgligt när man påminns om att vänner som gått ur tiden fyller år. Eller att det snarare är det datum då de förr hade bemärkelsedag. Hände alldeles nyss, det var en avlägset bekant, jag var på väg att skicka en hälsning via Facebook som man ju gör när jag stillade mig och tänkte…är han inte…?
Jodå, visst är han det, inte för så länge sedan, men trots allt.
Han spelade trummor i ett lokalt band på orten där jag växte upp, vi umgicks aldrig men kände varandra ytligt, hamnade i samspråk några gånger och länkades många år senare samman via sociala medier.
Jag gick in på hans sida, fylld av hälsningar var den. ”Grattis på födelsedagen”, ”Happy birthday” och ”Ha en riktigt fin dag”, hjärtan, stjärnor, ballonger och buteljer.
Några enkla ord från människor i hans krets, så där som man (jag) ju skriver och därigenom tänker på vederbörande åtminstone någon gång om året, lika obetydligt som fint. Som julkorten, ungefär.
Själva kortet är inte grejen, inte heller att någon i julkortsfallet behövt plocka fram adressboken, nej, det är att man faktiskt funnits i någon annans tankar en liten tid som är det vackra.
…”Grattis”, ”Happy”, ballonger och buteljer, allt lika väl menat, för hur ska man kunna veta. Allt.
Det finns hela kyrkogårdar där ute i de digitala molnen, människor som gått före och gjort sitt.
En del av dem är borta även från cyberrymden, jag söker efter personer som jag vet inte längre finns hos oss och de är spårlöst försvunna även där.
Men ändå: Jag tänker att det är så mycket värt att skicka de där små orden medan tid är, hur obetydliga de än må vara. Det är alltid viktigt att vara någon för någon. Ge beröm, låta någon som inspirerat få veta det, ge en klapp på axeln, säga tack.
Inte mycket vet vi om varandra, var och en är vi vår egen gåta med last av historiens gång, minnen av valt och vrakat, smyckade samlingssalar såväl som slutna rum inombords, stretandes bland dåliga dagar och betydligt bättre tider.
…men ingen mår någonsin dåligt av att bli bekräftad, vi blir alla till i samspelet med omgivningen…nja, nu blev det lite preciöst, pekoral närmast, men det står jag för. Jag kommit så långt att jag står för hur jag är.
Och med detta sagt. Så säger jag, skriver jag, trots allt ”Grattis på din dag”. Om än bara i denna spalt. Och så lyssnar jag en stund på en inspelning från tidigare inte nämnda band, efterlämnade toner från ett liv som lämnat oss.