Jag var i Kristdala. Har du varit där? Kristdala, Christvalley. Det ligger inte så långt från Oskarshamn, jag hade inte vägarna förbi så jag svängde av allfartsvägen för att, för en stund, uppleva en bortglömd ort.
Bortglömd är den förstås inte, att skriva så är att ha en von oben-perspektiv.
För många är den hemma och centrum av allt, en ort man reser till och inte ifrån.
Kristdala är bara en av så många små samhällen runt om i landet, de där jag älskar att upptäcka och fantisera kring; Malå, Prästhyttan, Södra Vi och Överkalix. Många av de som befolkar de stora städerna kommer från platser som dessa.
Många av dem glömmer och förnekar sitt ursprung, lika många bär det närmast hjärtat. Att veta var man kommer från är en god grund att stå på.
Solen stod högt, det var maskrostid. På de gröna fälten lyste små solar och på ett av dem vilade en ensam svan, långt från sitt vatten.
Det var som i Astrid Lindgren-land, vilket det ju nästan också är, från Kristdala är det inte särskilt långt till Bullerbyn.
Det var torsdag, alldeles tyst, någon enstaka bil. Jag tänkte på Visby och larmet där om somrarna. Tänkte att här skulle man vara, långt från kaos.
Jag gick längs Storgatan; en bilverkstad, en biograf, församlingshemmet, sockenstugan, ett nostalgicentrum och utanför Företagshuset på huvudgatan satt tre personer ur det som antagligen var personal och fikade.
En kvinna gick med en, tror jag, pudel som kissade just intill kyrkan.
Skolgården var tom, det stora skolhuset av gammalt snitt, till synes alldeles för stort för ett samhälle med tusen invånare stod tyst. Sommarlov, det i barnaåren oändliga sommarlovet.
All kunskap som genom åren förmedlats där inne! Som nu genom de elever som vuxit upp nu är spridd över Sverige, världen.
Jag mötte ett yngre par, de gick med barnvagn, runt om den det gröna böljande landskapet. Hej sa jag. Hej sa de. De undrade nog vem jag var, en aldrig förut sedd.
Ibland tänker jag att de här små orterna är befolkade av dem vars drömmar tog slut, de som inte kom längre, som ”blev kvar”. Värre epitet går inte att få; ”där är han som blev kvar” när alla andra fångade livet.
Så tänkte jag om det just nämnda paret.
…men fann mig omedelbart med de där von oben-glasögonen igen.
För det går så klart att vända på det, här bor de som har ett lugn i kroppen, som är nöjda med det som är, som faktiskt befinner sig mitt i sin dröm.
Jag körde vidare sedan. Mot Hultsfred. Där jobbade jag en gång i yrkeslivets gryning. Där känner jag gatorna, även om en del byggts om.
Jag kunde kört mot Hjorted eller Fårbo också, det fanns – och finns – så många möjligheter