Jag stod barfota på min småländska berghäll och tände grillen. Vår, påskfjädrar i ett ris, kolen som knäppte och plötsligt Hansson de Wolfe United på min spellista som underhöll i bakgrunden.
”Vad händer när säsongen är över”. Refrängen: ”Gomorron världen vi undrar så, vi gör vad vi förmår. Ja Gud vet hur det går, men vad gör det om hundra år?”.
Ja, vad gör någonting om hundra år för oss som lever nu. Förutom att vår oro för kommande generationer kan kännas svår så är det inte så mycket som gör något ett sekel fram i tiden.
Jo, slutförvaring av uran, global uppvärmning, allt sånt, men du förstår vad jag menar.
Jag stod och tänkte på 1939. På dagen, innan grillen, hade jag läst en artikel i tidningen ”Världens historia” som jag hittat i en låda.
Det handlade om invasionen av Polen…och det var som att läsa om Ukraina.
Allting går igen.
Jag tänkte att det en gång i tiden stod människor barfota på berghällar i Polen och tände…nja, kanske inte utegrillen men kanske en tobakspipa? Stod där och funderade även de bakåt i tiden.
Människor som levde då, som blev förälskade, som led av kärlekssorg, som gick till jobbet, gick därifrån, fick barn och fostrade dem till de ideal som rådde. Och så invaderades landet!
Och pappa, min pappa, som var ung då. Han låg inkallad i Kattvik under några krigsår.
Ständigt beredd, ständigt fylld av oro. Han berättade om iskalla vintrar, om stekt ägg, biografföreställningar och skrapande radionyheter.
Verklighet då, så fjärran nu för oss som inte var med. Vi som läser om fasorna i kolorerade magasin som om allt vore fiktion.
Jag lade på hamburgare, några korvar, drack en öl. Tänkte att det mänskligheten lär av historien är att vi ingenting lär och att det är kortare fågelväg till Ukraina än vårt eget land är långt.
Svårförståeligt nära när det dånande kriget för mig bara finns i tv-rutan och allt som lät var susandet i vinden och Hansson de Wolfe:
"Vad gör vi när säsongen är över, när ingenting längre är som det var? Vad gör vi när säsongen är slut, vad tar vi med oss och vad lämnar vi kvar?"
Det är den ständigt frågan. ”Vad tar ni med er från den här matchen?” frågar sportreportrarna. Ingenting så klart. Inget går att ta med. Det är en ny match nästa gång. Säger alla tränare.
Men däremot…vad lämnar vi som lever nu kvar. Till dem som kommer efter oss. Alla är vi del i ett pågående sammanhang, alla är vi del av andras historia.
Så någonting gör det kanske, trots allt. Om hundra år.