På ena väggen i stugan på smålandskusten finns en pil som visar vägen till Café Rosen. Den är skriven med lite kantiga bokstäver, grönt och rött.
På ett skåp hänger prislistan kvar, eller pris, förresten, allt är gratis. Men det berättas att det går att få vatten, apelsinsaft och Marie-kex. Det är allt, men tillräckligt för att göra ett hjärta varmt.
Det är så klart markörer från en annan tid, från när dottern och en kompis öppnade eget.
Jag tänker att det är en dröm vi alla när, att någon gång driva ett litet kafé?
Vissa gör verklighet av sina idéer. En kollega i Norrköping, tidningen är ju knuten dit, sade plötsligt upp sig efter ett helt yrkesliv i tidningsbranschen och öppnade en bar på spanska solkusten.
Bara sådär!
Jag kunde inte vara mer avundsjuk och mer fylld av beundran. Att stå där vid disken, servera tortilla och oliver. Så vackert.
Mycket slit också, det fattar jag, men vackert.
En gång i tiden avbröt jag min rad av tidningsår för att gå en skönlitterär skrivarkurs i Uppland. Istället för artiklar om den lokala sporten satt jag på landet, skrev dikter och noveller och kände mig svår. Jag är lite mallig över att vi en dag hade Tomas Tranströmer som handledare.
Jag minns jag tänkte ”jag skiter i tidningen nu”.
Tänkte att jag skulle ta över en lanthandel någonstans, helst en där ingen handlade så att jag kunde sitta i lugn och ro och fila på mina metaforer.
Så dumt. Kanske inte idén i sig, men det naiva i att det inte skulle krävas arbete.
”Jag tror du lever lite grand i det blå” sa pappa. Och det gjorde jag ju.
Men än är det kanske inte för sent. Öppna en lucka någonstans, erbjuda skitstarkt kaffe och sälja kärlek. Ja, inte på det viset utan mer vänlighet.
Eva Dahlgren sjöng om det i ”Guldgrävarsång”: "Jag ska finna mig en skatt och öppna en affär, där ska jag sälja kärlek till alla som vill ha, och dom ska få betala med sånt som jag vill ha".
Och dom som inte äger nåt, ”de ska få handla gratis, ett sätt att visa sympati, och så finns det dom med skavsår i händerna, men dom struntar jag i”.
…men jag vet inte, jag har jobbat i affär och det är nog inget för mig.
Det var i en sportaffär, det var i ungdomen, en kund kom in och ville köpa en regnrock att använda när hon cyklade. Jaha, sa jag, du vill köpa ett cykelställ?
Jag sålde skidor också och pingisrack och störde mig svårt på blåsta kunder. Särskilt de som kom in två minuter i sex och skulle prova igenom lagret av pjäxor.
Jag kanske hamnade rätt ändå och något litet kafé blir det nog inte, även om drömmen består.
I fantasin sitter jag där i köket och skriver mina dikter.