Det kan ha varit i ”Expedition Robinson” för länge sedan. Jag är osäker, jag följde aldrig ”Robinson” i tv och minns det bara svagt. Åtminstone debatten efteråt. Om det nu var i det programmet.
Men: En deltagare hamnade i läget att efter att ha varit borta från familjen länge stå inför ett val: Antingen få träffa sina barn eller få en ny flashig bil.
Han valde bilen. Varpå de små barnen så klart blev helt ifrån sig. Så rapporterades det.
Med den vuxne mannens logik tänkte fadern att ”ska jag ha bilen får jag ta den nu, barnen träffar jag ju senare”.
Som sagt en relevant vuxen tanke men långt från ett barns perspektiv.
Det handlar i livet om att vara en förebild och det är ofta de man har närmast sig som är de största idolerna. Som, till exempel, en pappa.
Eller varför inte en artist. Som Danny, han som gick vidare i Melodifestivalen förra veckan.
Rubrikerna var många i det vi kallar aftontidningar sedan han på väg fram till scenen, efter att ha skickats till final, tog en ljusstav från en flicka i publiken.
Jag har sett filmklippet på Aftonbladet många gånger nu. Hur han stannar upp, säger ”får jag den?”, möts av ett tydligt ”nej” – men tar den ändå.
Jag vet inte, kanske var det av segerrus och uppspelthet som hjärnan dimmats ner. Så kan det vara. Det finns då möjlighet att efteråt söka upp flickan, prata en stund och kanske ge henne sitt livs upplevelse.
Men icke. I den filmade intervjun rycker han på axlarna, skrattar, säger ”men va fan” och meddelar att ljusstaven lämnats tillbaka. Oklart hur, dock inte av honom själv.
Så många gånger har jag tittat på klippet, försökt hitta spår av självinsikt, att det där kanske var lite dumt gjort.
Hittar inget, hittar bara skratt och garv. Löjlig grej. Tycker han. "Det fanns ingen vibe".
Jag gick genom barndomsstaden, jag var tio, tolv, mötte en spelare ur stadens bandylag på trottoaren, kunde inte slita blicken, det är ju HAN! Han hade någon typ av fårskinnspäls, det var 70-tal.
Så stort – att få se sin idol, komma så nära, och då var det ändå en person från min egen lilla småstad.
Allt sådant kom tillbaka när jag såg denne upplyfte Danny rycka på axlarna i sin egen fullkomlighet.
Det kan ju gå så fort och krävas så lite, dåligt bemötande på en restaurang och du går aldrig dit igen. Jag tänker att den där Mello-flickan knappast har Danny som idol.
För egen del har han säkert redan glömt, men jag hoppas att det finns något inom honom som verkligen skaver.
Så där beter man sig inte mot folk och familjer som lagt ner tid och pengar på att ge barnen en fin upplevelse. Skämmes.