Samtidigt som Putins soldater inleder sin attack på Ukraina har vi vår sista lektion innan sportlovet. Vi är femton vuxna från elva länder. Ingen från Ukraina. Men många från andra krigsdrabbade länder.
Det är alltid lika svårt att hantera sånt här i klassrummet. Sen jag började jobba på komvux har vi haft Syrien, Paris, Jemen, Afghanistan. Så mycket vidrigheter. Ska man diskutera? Trösta? Ignorera? Släta över? Inge mod? Rycka på axlarna? Föreläsa?
Risken med att släppa ordet fritt är att någon säger något som kränker någon annan. Jag har sett det hända många gånger. Alla har olika nationalitet och etnicitet. Framför allt har vi olika åsikter. Att leda ett funktionellt samtal i det här rummet är som att spatsera över ett minfält. När som helst kan någon häva ur sig upplevda sanningar om världspolitiken och i takt med att argumenten blir vassare detonerar minorna en efter en och det kanske kan kännas spännande för någon, men inte för mig. Jag vill inte vara samtalsledare på det där minfältet.
Så jag sätter mig i katedern och säger att det är en jobbig dag. Det är krig. Krig i Europa. Alla blickar slocknar som genom ett trollslag. De sjunker ihop i sina bänkar, bokstavligen. Ingen säger något. Luften blir tjock. Jag säger att det är hemskt. Att vi tänker på Ukraina. Men att vi inte ska diskutera det här nu. För jag har inga svar och ni har inga svar. Men vi har grammatik. Och det ska vi prata om. Vi ska fortsätta prata om tempus och göra övningar i boken.
Sen sätter de sig i grupper och inleder trevande diskussioner om när man ska använda preteritum och när man ska använda perfekt. De börjar lågmält men snart tjattrar de som förut, skojar med varandra och rafsar med pennorna och jag tänker att det var ungefär det här jag kunde göra idag.
Några dagar senare drar jag med barnen på promenad över södra hällarna. Solen gassar och stridsplan dånar över himlen och vi går till Ica och testar årets nya glassar och jag skickar en bild av den nya lakritsstruten till en kompis, 10 av 10, och samtidigt närmar sig de ryska trupperna Kiev och inne i staden sitter människor och väntar, barn och mammor och pappor. Det kunde ha varit vi. Över Gotland dånar de där stridsplanen men varje gång de har passerat hör man vårfåglarna igen och de kvittrar frimodigt och starkt, sitt allra finaste kvitter. De verkar inte fatta nånting. Och det gör verkligen inte jag heller.