Det finns en alldeles särskild känsla i en småstad efter klockan 18 om vintern. Butikerna har stängt, de flesta människor har hunnit hem från jobbet, det lyser i hus och lägenheter och trafiken har avtagit, en och annan cyklist på väg till gymmet, hundägare som går med hunden.
Det är en stilla stämning som inte finns någon annanstans än just i en småstad, där alla inte känner alla men i alla fall väldigt många.
Små egna universum som från luften, i ett flygplan om natten, syns som små fläckar av ljus.
Det pågår en stor inflyttning till Sveriges storstadsregioner, men väldigt många är födda och uppväxta i små städer på landsbygden.
Där finns deras värderingar, första intryck och referenser för resten av livet.
Hälften av dem som flyttar över länsgränsen är mellan 20 och 29 år, uppger Statistiska centralbyrån. Mest flyttar kvinnorna, männen blir ensamma kvar i många utflyttningsbygder.
Jag är själv en småstadsmänniska, där jag växte upp målade bandyarenans elljus natthimlen gul. Det kan jag sakna.
Jag har gjort mina tappra försök att landa i huvudstaden men aldrig lyckats. Det var kul en tid men mest var det för mycket för fort. Allting bara fortsatte, även om det förstås kunde kännas magiskt när gryningen drev in över tegeltak och skorstenar på Kungsholmen och Södermalm.
Nej, det är något hemma och vant med stämningen i en småstad om vintern om kvällen när butikerna stängt och det mesta höljs i mörker.
Nu går jag mina promenader med hunden i en tid då inte mycket är som det varit, sällan har så många haft så mycket otur när de tänker, lyssnar på poddar, ser tv-skärmarna i husen flämta som biodukar, möter en och annan vandrare, nickar ”hej”, släcker sen i sovrummet och väntar in nästa gryning; Rutor som skrapas efter minusnätter, motorer som morrar.
Det finns platser, för övrigt, där det så här års aldrig blir ljust. I Utsjoki, till exempel, längst upp i Finland. 52 dagars mörker, det har jag hört i P1-programmet "Polarliv".
Men: De tomma gatorna, den låga pulsen, tänk alla händelser som ryms i platser där ingenting händer, så många långsamma berättelser om livet som vi känner det. Varje upplyst fönster är en bok, entrén till en annan verklighet än den som är min.
Kanske kommer den känslan med åren. Jag sade en gång att jag ville till det vilda, men inom mig var jag aldrig riktigt sann. Det är jag nu. Jag tycker väldigt mycket om det lilla livet.