Jag hittade ett filmklipp där dårar springer runt och drar undan stolen för folk som då förstås faller i golvet. Så vansinnigt roligt.
Jag tittar igen och igen, skrattar så jag hoppar och så tårarna rinner. Barnsligt, men kan inte låta bli.
Jag såg andra klipp också. På en katt som for efter sin egen svans, på en bebis som kluckade av skratt och av ännu fler bebisar som kluckade av ännu mer skratt.
Sedan hörde jag på radio och såg på tv och läste i tidningar om allt det där andra.
Om kaoset i Afghanistan, om gängkrigen, om skjutningarna, om ynglingen i Kalmar som skjutits i huvudet. Om mobbning, om terror och förföljelse.
Jag läste om misshandlar och stölder, om rädsla och förfäran och opolerad skräck, bedrägeriförsök mot äldre, om missförhållanden på äldreboenden.
Jag tänkte att det är det onda och det mörka vi hör och läser mest om och det är väl bra, för då är det trots allt fortfarande det mörka som är mest ovanligt. Så klart knappast tröst för de som verkligen utsatts.
Men en möjligen naiv tanke är att den dag vi hör och läser mest om det som är glatt innebär också att det mörka då blivit norm och det goda så oväntat att det måste toppa ”Rapport”.
Jag blir sorgsen av det sorgsna och ledsen av hat och vanmakt men än mer blir jag glad av det som är glatt.
Ett skratt från hjärtat smittar av sig mer än världens alla tänkbara farsoter.
Minns en annan film på Youtube, en pingvinunge som stod och hoppade. Glad, kanske. Runt om stod hundratals andra frackklädda fåglar och bara stod.
Och det är väl i någon mening bevis nog, denna enda lilla luring kunde ensam fylla mig med mer skratt och värme än jag fylldes av likgiltighet av alla de andra tillsammans.
Min tro på människan är obändig och jag vet att det goda alltid övervinner det onda. Ingen föds elak, för några år sedan fick ”Kvinnaböske” ett helt folk att bli glatt med sin glada glädje i "Guld och gröna skogar" och det är alltid, varje dag, upp till oss, till dig och mig, att sprida det goda.
Det är upp till dig och mig att visa respekt, empati och ödmjukhet. Att skratta med och inte åt, att visa intresse, att låna ett öra för den som vill berätta.
Att stå för sina tillkortakommanden öppnar vägen för nya intryck vilka i sin tur får oss att växa som personer.
Rädslan har vassa kanter, empati gör jorden rund.