”Du är den sämsta jävla sportjournalisten i Småland” sa en röst i telefon. Det är ett tag sedan nu, det var på den tiden folk ringde och skällde. Nu kommer det mest via mejl, även om det inte sker särskilt ofta.
Det blir ju så genom livet, alla kallas vi olika saker. Jag har kallats ”älskling”, det finaste någon sagt är ”pappa”. Har fått heta ”dåre” också. ”Idiot!”.
De där sista är ofta förknippat med jobbet och sådant som jag lärt mig rycka på axlarna åt.
Men nu! Nu säger dottern att jag är gubbig. ”Du är så gubbig!” säger hon. Gång på gång, nästan vad jag än gör.
Hur ska jag förhålla mig till det?
När jag reser mig upp eller sätter mig ner, ”vad du låter!” säger hon. Gubbstön.
Gubbigt också att gå omkring där hemma med ouppdragen gylf, får jag veta, och att gå på stan med glesbygdskavaj och framför allt, tycker hon: När jag blir irriterad i butiker.
Jag köpte en dammsugare, det var nyligen, och ville även ha en kartong dammsugarpåsar. De finns där borta, sa expediten i kassan. Pekade.
Det vet de flesta att just dammsugarpåsar är en hel vetenskap. Jag försökte hitta, hittade inte rätt, tänkte att någon ur personalen som stod strax intill och småpratade skulle rycka in, visa sig lite serviceminded eftersom de har ett servicejobb.
Ingen kom till undsättning, ingen såg ens att jag var där. Det blev inga påsar. Jag skiter i det, sa jag. Köper det någon annanstans. Där personalen bryr sig.
…och när jag berättade om detta hemma fick jag, som du förstår, inget medhåll. Nej, domen var hård: Alltså, du är så GUBBIG!
Men det är jag ju inte, jag är precis som jag alltid varit, bara det att jag springer runt i huset och letar efter brillorna, ständigt refererar till sjuttiotalet och berättar om hur det var när jag var ung. Yngre.
Jag tänker att det är för att hon helt enkelt inte ser det, ser inte att det bakom de till magen uppdragna mjukisbyxorna (”Du behöver väl inte ha det när du går och handlar!!!) finns en yngling.
Lägger mig tidigt, snarkar – en gång på semester kastade hon kuddar för att det dånade – vaknar tidigt…jo, erkänner, före 06 är onödigt när det inte är nödvändigt.
Men det känns ändå lite onödigt hårt att få frågan ”är du hundra år, eller?”.
Men jag har hittat ett sätt att hantera det. Jag kramar henne helt enkelt och säger ”Du är den finaste, bara så du vet det! Älskar dig”. I dag, nu, är det extra viktigt att kramas och hålla om varandra länge.