Varje dag spinns ett nät med sorgetrådar över landet. Telefonsamtal som berättar att det såväl väntade som oväntade hänt och att en älskad person från och med nu kommer att vara saknad i evig tid.
En av dem som en gång funnits, ett namn i granit, ingenting är från och med den stunden som förr. Innan minnet av oss slutligen bleknar några generationer bort.
Men när telefonen ringer är det mesta bara ofattbart och alldeles precis nu!
På lördagarna är tidningen fylld av kors, dikter och datum. Många är för de flesta bara namn, men för de närmaste får jorden en knuff, tårar och tyngd, kanske även lättnad men alltid med ett mått av sorg.
Det är livets gång vi ser på familjesidorna. Människor som kommer, är bland oss några år och sedan ger sig av, alla lika älskade i sin inre krets.
De senaste veckorna har sorgen blivit kollektiv på Gotland. Landssorg, närmast, sedan först Magnus Lind och en vecka senare Marie Nilsson Lind lämnat jordelivet.
Tidigare hade det tagits farväl av ljusmästaren Danne Persson och dessförinnan av Pugh Rogefeldt och tv-ansiktet Lotta Bouvin Sundberg som gick ur tiden samma dag, den första maj. Utanför kultursfären märks bland andra rallyföraren Kicken Jacobsson som omkom i samband med en tävling.
Vissa människor får rubriker då de levt sina liv i offentligheten. För de allra flesta sker döden långt från klick och lösnummer och de blir heller aldrig ”en i mängden”, så som jag räknade upp nyss.
Inte ens när gängkriminaliteten under hösten skördade offer i tvåsiffriga tal. Eller när bomberna fälls över Ukraina. Döden är alltid solitär och förminskar resten av världen för de närmaste, vilken världen än är.
Vi som är kvar står här med insikten av livets flyktighet. Nu ska ta vara på varje stund. Den tanken håller en halvtimme, sedan står det åter ”borde”, ”ska” och "måste" i pannan.
Döden kan komma i morgon eller om tio år, den egna hädanfärden är ofta eller alltid lika fjärran.
Domkyrkoorganisten Alma Hedlund Emilsson spelade Ainbusk-melodier på domkyrkans klockor för att hedra Marie Nilsson Lind. ”Älska mig” och ”Siv gutt” ljöd över den medeltida staden och jag tänker att de där tonerna var för oss alla, de som gått före och oss som är kvar, vi som inget hellre vill än att bli älskade.
Det fick mig att minnas den sista dånande hälsningen av min far och senare min mor när klockorna ringde för dem i min uppväxtstads kyrka. Det var fint.
Alla är älskade av någon och när döden inträder är sorgen för de efterlevande tung och svart, hur än omständigheterna runt omkring ser ut. Det är alltid värt att minnas.